Sedan starten 2005 har jag hunnit med att skriva fler än 500 inlägg här i bloggen, vissa klart mer intressanta än andra.

I dagarna fyller min blogg tre år i nuvarande form och jag inser att tre år går fruktansvärt fort samtidigt som mycket hinner förändras. Förra året på denna dag konstaterade jag att det nästan är uteslutande för min egen terapi som jag bloggar och det gäller fortfarande. Det är dock väldigt roligt att många väljer att följa mina olika äventyr regelbundet, även då det är hemskt glest mellan inläggen.

På dessa tre år har ungefär 114000 besök gjorts på bloggen och det senaste året har dessa besökare bland annat kunnat läsa om Lundakalaset som arrangerades i september, fått veta mina åsikter kring direktreklam och fått dela en fruktansvärd måndagkväll med mig. Den var riktigt hemsk, jag lovar!

Jag har bytt huvudsakligt jobb och som vanligt besökt Skåne ett flertal gånger. Dessutom har Kerstin fått post till min postlåda och blivit återfunnen tack vare bloggen. Galet. Slutligen i denna korta sammanfattning; Linus. En nära vän och kollega som hastigt försvann och lämnade efter sig ett stort tomrum – en av de få riktigt ledsamma händelser jag skrivit om i bloggen sedan starten.

Ett år går otroligt fort och nu lutar jag bara mig tillbaka och njuter av ytterligare 365 dagar i mitt liv. Det är toppar och det är dalar och de flesta reflekteras här i bloggen.

I backspegeln: Bloggen 1 år  Bloggen 2 år

Imorgon är jag tillbaka på jobbet efter semesterveckan i USA. Med blandade känslor såklart – det hade inte suttit fel med lite mer ledighet men som alla vet är jag ju arbetsnarkoman av värsta sorten.

Faktum är att inte kunde hålla mig ifrån jobbet helt och hållet på semestern (surprise?). I fredags, efter att jag sovit bort den värsta tröttheten efter flygresan hem, besökte jag kontoret för en stunds kollegialt socialiserande.

Möttes av en underbar syn; min arbetsplats belamrad med exakt 980 frisbees, en hängmatta och en Parlinotomte. Haha! Varför blev jag inte förvånad… TIC!

Jag älskar min diskmaskin av hela mitt hjärta. Jag hatar min diskmaskin extremt.

Ja, både och faktiskt. En diskmaskin är helt fantastisk att ha hemma och jag förstår inte hur människan klarade sig utan denna fantastiskt geniala skapelse förr i tiden. Love it! Samtidigt får den mig att vilja somna, om och om och om igen, med sitt sövande, kluckande, svagt brummande ljud där utifrån köket. Hela tre gånger har jag varit nära att nicka till bara den senaste halvtimmen. Hate it!

Update: Eller så är jag bara väldigt trött.

Jag kunde verkligen inte somna igår kväll. Först försökte jag bli trött med hjälp av någon halvkass film på TV. Nästa steg blev att lägga sig i sängen och försöka blunda. När inte heller det gick vägen försökte jag med det drastiska att sätta igång radion och samtidigt läsa en flera veckor gammal upplaga av lokalblaskan med halvskum belysning.

Till slut gav jag upp. Vid fyrasnåret gick jag upp, tog en dusch och begav mig in mot city med kameran i högsta hugg. Målet var Slussen och gångbron mellan Katarinahissen och Mosebacke torg, som har en underbar fotoutsikt över större delen av stan. Med mig på min utflykt hade jag Erik (via telefon) som heller inte kunde sova denna mystiska lördagsnatt.

Redan efter några minuter ombord på bussen var det dock nära att både jag och kameran strök med när chauffören körde in på fel väg (med en dragspelsbuss!) och började backa ut i en trafikerad korsning vid Medborgarplatsen (med en dragspelsbuss!!!).
Väl framme vid Slussen tvekade jag en stund innan jag målmedvetet begav mig upp för den branta trappan med de många trappstegen. När jag kom upp med andan i halsen och svettpärlor i pannan blev dock besvikelsen snabbt ett faktum. Bron är avstängd nattetid och öppnar inte förrän klockan 8. Fan också.

Nåväl, det blev ett par hyfsade bilder ändå från Slussenområdet och Gamla stan, kika gärna i albumet här 🙂

Detta mötte mig efter min långa och riskfyllda resa mot city klockan halv fem på morgonen…