Nu måste jag bara gratulera världens bästa Johan som idag nådde sitt julmål på 20 kilos viktnedgång! Jag visste att han skulle klara det, mer mer än en månad tidigare?

Riktigt bra jobbat!

Idag fick jag äntligen min Grandstream GXP-2000, en riktig monstervariant av en IP-telefon. Köpte den mest för att testa, och för att jag ska slippa använda en dosa mellan Internet och en vanlig analog telefon. Det blir ju inte alls lika roligt. Hur som helst, jag är exhalterad för det är en riktigt rolig telefon att leka med. Den har allt man behöver på skrivbordet! 🙂 Stöd för flera SIP-konton och 4 olika inkommande och utgående linjer. Alla vanliga callfeatures och en massa annat spännande.

Nu kan man ju bli ganska förundrad; ”hur kan man bli exhalterad över en… bordstelefon?”. Det är en ganska bra fråga men det är svårt att förklara. När man jobbar med IP-telefoni, telefonväxlar och sånt roligt, är det bara… underbart att leka med såna här saker.

Svårt att förstå för en icke-frälst!

Jag vet inte varför jag länkar till Aftonbladet så pass frekvent, jag som ofta påpekar att jag inte läser kvällstidningar. Hur som helst har Aftonbladet en artikel idag som gjorde mig glad.

På tisdagen började återigen värdetransporterna att rulla. Samtidigt diskuterade regeringen och Svensk Handel hur antalet värdetransporter ska kunna minska genom smidigare kortbetalningar.

Äntligen! Dags att börja främja enkla betalningar som inte kräver kontanter. Kontanter är ett mycket gammalt, föråldrat och totalt onödigt sätt när vi har tekniken och möjlighetrna att lösa det på ett mycket säkrare och smidigare sätt.

Jag använder nästan bara kort när jag handlar och blir så grymt besviken och arg när jag kommer till ett café, en affär eller något annat som inte tar kortbetalningar. Förmodligen av ren snålhet, kortföretagen tar ett par kronor per transaktion, men frågan är om man inte förlorar mer på att INTE ta kort?

Nej, fram för mer och enklare kortbetalningar! Helt rätt tänkt av vår annars så kritiserade regering.

>Aftonbladet uppmärksammar det faktum att fler bör tänka på vad de egentligen lämnar efter sig för spår på nätet. Det är ganska lätt att skriva något spontant eller lägga ut bilder i ett debattforum, på en community eller på sin privata hemsida, men det är betydligt svårare att få bort det sedan.

Har du provat att googla på dig själv någon gång? Jag gjorde det nyss, och även om jag står för det mesta som står om mig i träffarna som kommer upp, hade jag gärna kunnat slippa några saker. Men så är det väl alltid.

En googling på Robin Calmegård ger ”ungefär” 927 träffar, främst från den här bloggen naturligtvis, men också träffar från olika nätforum, gästböcker och så… Bingolotto-klubben! (Den senare träffen beror på att jag vann en bingolott 1999, genom mitt medlemskap i någon slags solidaritetsklubb de hade på den tiden.)

Med den storlek som Internet har idag kan vi nog räkna med att saker vi publicerar kommer att sparas för lång tid framöver. Det är värt att tänka på när man som jag lever på och med nätet varje dag.

Vågar du googla på dig själv?

Häromdagen toppade Aftonbladet löpet med ännu en story om Mikael Persbrandts privatliv (förvånande? nej). Har ingen aning om vad själva ”scoopet” handlade om egentligen eftersom jag slutat köpa kvällstidningarna, men när jag nu öppnade Resumés hemsida fick jag en skrattattack. De toppar med följande:

Resumé avslöjar: Därför blev Aftonbladet etta på Persbrandt-storyn
Expressen hade bilden och satte fem reportrar på att jaga fram nyheten om Mikael Persbrandt och Sanna Lundell. Men Aftonbladet hann före. Resumé kan berätta hur det gick till.

Resumé beskriver sig själva som ”Nyhetstidningen om Medier och Marknadskommunikation”. Det här liknar mer en skvallerblaska, enligt mig. Har sett tendenserna förut men det här var faktiskt värst hittills.

Även om man som journalist sitter inne på rent skvaller (som säkert är mycket lockande att publicera), tycker jag att man bör hålla sig konsekvent, särskilt då man jobbar på en tidning som ska granska just medier såsom kvälls- och skvallertidningar. Finns det någon skillnad mellan dessa idag, förresten?

Just precis. Buss suger och är ett totalt värdelöst och allmänt skitdåligt sätt att ta sig fram på.

Okej, nu tog jag kanske i lite. Buss är nog riktigt bra för vissa, men faktum är att jag aldrig tyckt om att åka buss. Aldrig någonsin! Det hoppar, gungar, guppar, låter, brummar, gnisslar, skallrar och är alldeles för trångt. Dessutom går det sakta. Nej, tacka vet jag tåget som jag varit troget i 3 års tid nu. SJ rules!

Fast idag ska jag inte klaga. Sitter just nu på bussen till Enköping där sedan A-K hämtar upp mig. Tänkte ta en tur hem till henne i Bålsta och kika hur hon bor. Vi har ju bara känt varann i sisådär två och ett halvt års tid nu så det kan kanske vara dags. 😉

Tänk om det bara gick att ta sig dit på något bättre sätt… (Ja, körkortet är på gång så inga kommentarer om det tack. 😉

Och bussen skumpar vidare…

Vissa dagar undrar man varför man över huvud taget gick upp. Inte för att saker gått dåligt idag, för det har det faktiskt inte gjort. Däremot har det varit en fruktansvärt hektisk dag och jag är trött som… något ting som normalt är väldigt trött. Min dag har sett ut ungefär så här:

6:45 sätter min mobiltelefon igång någon underlig väckarklocka-signal jag tydligen valt innan.
7:05 kommer jag äntligen upp ur sängen och in i duschen. (Ja, de där 20 minutrarna var inräknade när jag ställde klockan igår kväll 😉
7:15 rullar taxin till Eskilstuna hemifrån.
8:00 tar man en massa blodprover på mig på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Mest för att kolla att allt är precis som allt ska vara.
8:45 ”Det fanns ingen taxi som kunde köra hem dig förrän 09:45.” Fine, då kan jag äta lite frukost i sjukhusets café så länge. Passar även på att ringa och väcka stackars Anna-Karin!
10:15 Äntligen hemma i Strängnäs. Ställer mig bakom kassan på Aroom direkt och jobbar.
11:20 Dags att köra lite bil! Cruisar runt lite med min bilskollärare Håkan. Backar runt hörn och gör några saxvändningar innan vi glider omkring och tittar på rikemanshusen i stan 😉
12:15 är jag tillbaka på cafét igen. Nu dags för lunchrusningen som idag kom i omgångar. Man kan aldrig lita på ”normala” rusningstider under skollov, så är det bara.
17:30, 2 timmar och 30 minuter efter planerat slut, kan jag så ta mig från cafét och åka hem för att fortsätta med nästa jobb… nämligen mitt ordinarie.

…och HELA dagen har telefonen ringt non-stop. Kunder som vill diskutera lösningar, kunder som vill beställa jobb, kunder som vill klaga på saker, gröna kunder, blåa kunder, sneda kunder och udda kunder. Telefonen ringde konstant.

Nu har jag suttit här sen 18-snåret och jobbat med en bråkdel av min ”att-göra-lista”. Strax efter 1 har klockan nu blivit, när jag skrivit klart inlägget, och nu är det faktiskt hög tid att sova. Jag ska ju backa runt gathörn, göra saxvändningar, glida i rikemanskvarteren och tokjobba imorgon också. Fast imorgon blir det inget café för mig, då måste jag ta igen lite med mina egna bestyr.

Hjälp, vad trött jag är!