Tiden går fort när man lever

I helgen firade jag en speciell årsdag som kommer att betyda mycket för mig under många år framöver. En dag som jag värderar betydligt högre än såväl födelsedagen som julafton, och alla dagar däremellan. Dagen som för andra bara är den 22 september, men som för mig innebär nystarten i livet.

Nu är det nämligen två år sen min efterlängtade njurtransplantation genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjugofyra sköna månader efter att min tappre far lade sig på operationsbordet för att skänka en av sina kärnfriska njurar till mig.

Jag minns det så väl. Två dagar innan ingreppet satt jag och pappa vid middagsbordet på sjukhuset. Pappa åt som en häst medans jag (som vanligt) petade i maten och kämpade mot att behöva kräkas av illamåendet och huvudvärken. När jag väl fått i mig middagen hade pappa både hunnit till och förbi efterrätten.

Två dagar efter operationen var situationen den rakt motsatta. Nu var det jag som åt som en grävskopa. En, två, tre, ja ibland fyra portioner mat kunde lastas in innan jag var nöjd och glad. Pappa, däremot, låg i sängen och kände sig kass i flera veckor efteråt. Det är ganska vanligt eftersom det tar en stund för kroppen att ställa om sig. Det är en ganska stor grej att förlora ett av kroppens två viktigaste organ. (Nu mår han dock bra igen!)

Jag vet inte hur länge min kropp väljer att behålla pappas njure. Kanske sitter den där, i ljumsken, och fungerar troget livet ut. Kanske slutar den fungera imorgon. Eller om tre år. Ingen vet och tur är väl kanske det. Den dagen, den sorgen brukar jag tänka men inte så mycket mer än det. För hur bra skulle man egentligen fungera i vardagen och hur väl skulle man må psykiskt, om man hela tiden gick runt och funderade på något man ändå inte kan påverka? Det gäller att leva livet, göra det så sunt som möjligt och hoppas på det bästa.

En sak vet jag dock med säkerhet. Pappa är min hjälte och jag hade med största sannolikhet inte överlevt utan hans donation. Väntetiden på njurar ligger just nu kring 3-4 år och det är många som väntar förgäves.

Anmäl dig till Donationsregistret och rädda liv >>
Mina blogginlägg vid operationen >>

Andra bloggar om: donation, transplantation

Thoughts

Jag är hemskt dålig på att uppdatera bloggen. Inte för att det fattas åsikter eller tankar att blogga om utan mer på grund av bristande tid och ork. Samtidigt känner jag inget som helst tvång eftersom jag skriver mestadels för min egen skull.

Imorgon är det ettårskontroll i Uppsala. På lördag är det nämligen ett helt år sen jag fick nya njuren inopererad. Tänk vad tiden går fort! Om alla prover visar bra imorgon blir jag i princip märkt som ”frisk” och får gå på betydligt glesare kontroller i Eskilstuna framöver. Skönt men samtidigt skrämmande på sitt sätt.

Bloggade en hel del under operationstiden och det är ganska intressant att läsa allt så här efteråt.

3 månader har gått…

…sen min njurtransplantation den 22 september. De tre första månaderna sägs vara de mest kritiska vad gäller avstötning, infektioner och andra problem. De månaderna är nu förbi och jag kan pusta ut litegrann. Dessutom sänker man min medicindos lite ytterligare och flesar ut läkarkontrollerna.

Förutom de små problem som uppstod direkt efter operationen, har jag mått oförskämt bra och det känns fortfarande overkligt att jag fått en kroppsdel från min pappa inopererad som räddat mitt liv. Det är ganska imponerande att se vad njurarna fyller för funktion i kroppen, särskilt så här i efterhand när jag vet hur fruktansvärt dåligt man mår när njurarna inte fungerar.

Jag har fortfarande inte repat mig ordentligt, uppenbarligen mår man genast mycket bättre rent mentalt, men rent fysiskt tar det längre tid att återhämta sig efter flera års sjukdom. Jag är på god väg men skulle behöva börja träna lite mer på allvar för att skynda på det hela.

Hur som helst tackar jag alla högre makter, läkare, sjuksköterskor, vänner, familj och framförallt min kära pappa slash donator som gjort det här möjligt. De första tre månaderna har varit underbara, och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går.

Livsstatus

Oj, vad folk är på mig om att blogga mer! Inte visste jag att så många fått för sig att besöka min blogg regelbundet. Jag skriver ju mest för min egen skull. Kul!

Jag har alltså kommit hem från sjukhuset och åker enbart in för provtagning två dagar i veckan. Det är underbart att vara hemma igen och jag börjar så smått komma tillbaka i vardagen igen. Den här veckan har jag ägnat åt att gå igenom saker som ligger och väntar på att bli gjorda, svara på mail, ringa telefonsamtal och styra upp marknadsföring och sånt för Aroom, familjens café i centrala Strängnäs som öppnade under min sjukhustid. Håller till på cafét en hel del, främst eftersom jag är helt såld på goda smörgåsar, lasagner, pajer och kaffe. Skulle kunna bosätta mig på ett café och leva på smörgåsar och kaffe. Utan problem.

Förutom att hänga på Aroom och prata i telefon har jag även hunnit med ett Stockholmsbesök i torsdags. Hämtade posten på jobbet och träffade en del vänner, bland annat Malin, Erika, Andréas och Johan. Efter att ha varit totalt isolerad från omvärlden (nåja) den senaste tiden, är det riktigt skönt att få träffa sina vänner igen. De betyder ju trots allt hur mycket som helst.

Nästa vecka ska jag försöka sätta igång på allvar med nya och gamla projekt som ligger och väntar på att bli gjorda. Dessutom letar jag en sjysst kontorslokal i Stockholm att flytta till. Är det någon där ute som har koll på en 50-70 kvadratslokal centralt till en sjysst hyra får ni gärna säga till. 🙂

I’ll keep you guys informed…

Min egen säng är underbar

Ta vara på er säng hemma! Var rädd om den och berätta för den ur mycket den betyder för dig… nåja, en överdrift kanske men faktum är att din säng är grymt underskattad! Det har jag märkt efter en månad på sjukhus. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren här igår var att slänga mig i sängen och bara njuta i någon timme. Åhh!

Hur som helst – jag är hemma nu i helgen på permission. Ska tillbaka till sjukan redan ikväll – men redan på måndag eller tisdag skulle jag tro att jag blir utskriven från sjukhuset för den här gången. Läkarna vill bara kolla mina provsvar ordentligt och försäkra sig om att jag mår bra (och tro mig, det gör jag!).

Det är grymt skönt att vara hemma i alla fall och nu har jag äntligen fått se Aroom, familjens café här i Strängnäs som öppnade någon dag efter min operation. När man varit med och planerat och fixat är det alltid trevligt att få se slutresultatet också.

När jag får komma hem ordentligt ska jag börja blogga om annat än njurar och sjukhus igen. Saknar att få berätta vad jag tycker om saker och ting, men orken har inte riktigt räckt till för det under den senaste tiden.

Uttråkad och trött

Dags för lite status! Det är lördag, solen skiner ute och jag ligger här inomhus och kurerar mig.

Blev tvungen att opereras ytterligare i torsdags sedan något inuti magen gått sönder och det börjat läcka en massa vätska ut i kroppen. Lite frustrerande när man precis börjat må riktigt bra – nu är nån tillbaka lite på ruta ett.

Ändå känner jag mig vid gott mod och hoppas på att få komma hem under den kommande veckan, om inget annat dumt inträffar.

Anna-Karin och Nicklas var här nyss. Riktigt kul med lite besök, det blir mindre ensamt då. Sköterskorna tjatar om att jag ska gå upp och röra på mig men idag är det hopplöst. Hela kroppen känns slö och tung. Tänkte iallafall komma upp och ta en liten avdelningswalk strax, så inte blodet proppar sig eller något annat dumt.

Nu fick jag mersmak efter mer sällskap, så kom hit nu! 🙂

Men kom hit nurå!

Nu har pappa åkt hem till Strängnäs och kvar är jag, i någon vecka till. Ni som finns i närheten av Uppsala får gärna komma hit och hälsa på mig, för det är inte särskilt givande att titta på dåliga såpor hela dagarna. 😉

Jag ligger på Akademiska sjukhuset, avdelning 70D2 (huvudentrén, 5 våningar upp). Ring eller maila innan!

För övrigt mår jag som en gud! Hej svejs. 😉