Livsviktigt och sjukt enkelt

Allt tätare kommer rapporter om människor som dör i väntan på ett eller flera nya organ, oftast helt i onödan. Senast idag avled en femtioårig kvinna från Skåne tragiskt efter att ha ätit en giftig svamp. Levern orkade helt enkelt inte och bara en transplantation hade kunnat rädda henne – men ingen fanns att använda.

Väntelistorna för exempelvis njure, hjärta, lever och lunga är fortsatt hemskt långa trots att det är enklare än någonsin att ta ställning till om man vill transplantera sina organ när man dör. Oavsett om man vill donera eller inte så bör man meddela det till registret eller på ett donationskort – då slipper dina anhöriga ta ställning åt dig, vilket sparar tid och räddar liv!

Själv är jag fortfarande barnsligt lycklig över att min egen transplantation gick så pass bra och att jag slapp vänta i donationskön (pappa donerade sin njure till mig). Hade jag fått vänta hade jag kanske inte överlevt med dagens väntetider.

Nu ber jag dig, kära läsare, att anmäla dig till Donationsregistret och rädda liv genom att gå in på www.livsviktigt.se. Klicka på länken och följ instruktionerna, det tar bara en minut.

Se så, klicka nu då!


Alltid med i plånboken…

Tiden går fort när man lever

I helgen firade jag en speciell årsdag som kommer att betyda mycket för mig under många år framöver. En dag som jag värderar betydligt högre än såväl födelsedagen som julafton, och alla dagar däremellan. Dagen som för andra bara är den 22 september, men som för mig innebär nystarten i livet.

Nu är det nämligen två år sen min efterlängtade njurtransplantation genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjugofyra sköna månader efter att min tappre far lade sig på operationsbordet för att skänka en av sina kärnfriska njurar till mig.

Jag minns det så väl. Två dagar innan ingreppet satt jag och pappa vid middagsbordet på sjukhuset. Pappa åt som en häst medans jag (som vanligt) petade i maten och kämpade mot att behöva kräkas av illamåendet och huvudvärken. När jag väl fått i mig middagen hade pappa både hunnit till och förbi efterrätten.

Två dagar efter operationen var situationen den rakt motsatta. Nu var det jag som åt som en grävskopa. En, två, tre, ja ibland fyra portioner mat kunde lastas in innan jag var nöjd och glad. Pappa, däremot, låg i sängen och kände sig kass i flera veckor efteråt. Det är ganska vanligt eftersom det tar en stund för kroppen att ställa om sig. Det är en ganska stor grej att förlora ett av kroppens två viktigaste organ. (Nu mår han dock bra igen!)

Jag vet inte hur länge min kropp väljer att behålla pappas njure. Kanske sitter den där, i ljumsken, och fungerar troget livet ut. Kanske slutar den fungera imorgon. Eller om tre år. Ingen vet och tur är väl kanske det. Den dagen, den sorgen brukar jag tänka men inte så mycket mer än det. För hur bra skulle man egentligen fungera i vardagen och hur väl skulle man må psykiskt, om man hela tiden gick runt och funderade på något man ändå inte kan påverka? Det gäller att leva livet, göra det så sunt som möjligt och hoppas på det bästa.

En sak vet jag dock med säkerhet. Pappa är min hjälte och jag hade med största sannolikhet inte överlevt utan hans donation. Väntetiden på njurar ligger just nu kring 3-4 år och det är många som väntar förgäves.

Anmäl dig till Donationsregistret och rädda liv >>
Mina blogginlägg vid operationen >>

Andra bloggar om: donation, transplantation