Parlinolizer – prata som Parlinotomtarna!
Det finns tomtar som älskar min blogg…
Jag skrattar så tårarna rinner!
Parlinolizer – prata som Parlinotomtarna!
Det finns tomtar som älskar min blogg…
Jag skrattar så tårarna rinner!
Idag hittade jag ett intressant test på nätet – Political Compass. En form av politiskt koordinatsystem som säger mer om ens värderingar än den traditionella höger/vänsterskalan. Man får svara på en hög med värderingsfrågor som sedan ligger till grund för placeringen på nedanstående bild.
Personligen kan jag väl tycka att 62 frågor är ett lite väl klent underlag, men det ger iallafall en fingervisning. Vissa frågor får man fundera en stund på, för det går inte att ducka; det existerar nämligen inget "vet inte"-alternativ.
X-axeln (vänster-höger) visar ståndpunkten i ekonomiska frågor och Y-axeln i sociala dito. Uppenbarligen gör jag Nelson Mandela och Dalai Lama sällskap i den nedre vänstra rutan.
Resultatet förvånar mig lite, men som med alla av dagens politiska webbtest så tar jag det med en nypa salt.
Nu har jag bloggat i nuvarande form under dryga två år. Ganska snabbt insåg jag att bloggen är perfekt självterapi i de stunder när jag är arg, ledsen, upprymd eller bara sjukt sugen på att skriva.
Det är nästan uteslutande för min egen skull som jag bloggar och inte för att många ska läsa. Att ha ett par hundra läsare per dag är dock en väldigt trevlig bonus även om jag fortfarande är lite förundrad över hur intressant mitt liv och mina tankar verkar vara. Totalt har jag skrivit 409 inlägg; 251 förra året och 158 detta. En nergång i antalet inlägg, med andra ord.
Den 7 juli 2005 sen smällde terroristbomber i London. Om det och sjuka resonemang i rättssalen vid våldtäktsmål bloggade jag för exakt två år sen. Ungefär ett år senare, den 9 juli 2006, fick Winamp berätta vem jag egentligen är. På dessa två år har jag bland annat hunnit med att:
vara ganska jättesjuk,
få ny njure,
börjat jobba med riktig radio,
försökt byta mobilabbonemang,
skrikit ut ilska i bloggen
och ägnat en hel kväll åt en radioantenn…
Undrar hur de kommande två åren kommer se ut?
Inleder eftermiddagens sändning starkt med prat om jordgubbar, kreditkort och kvällens konsert i Södertälje. Sen händer det som inte får hända. Jag glömmer att stänga av mikrofonen.
Där står jag, killen med Sveriges mest avskyvärda sångröst (tro mig), och vrålar till Toploaders ”Dancing In The Moonlight” så det hörs över hela Storstockholm.
Skjut mig någon?
Torsdag 09:18 – SJs Regionaltåg 918 mot Stockholm har just stannat vid Strängnäs station.
Automatisk röst i högtalarna: Tåget ankommer strax till Stockholm central vilket är tågets slutstation. Vi tackar för att du valt att resa med SJ och önskar dig välkommen åter.
Min nya bästa vän heter Media-Convert.com. Århundradets innovation? Briljant!
3912. Så många sidor har årets utgåva av Sveriges Rikes Lag – boken som sammanställer de regler som gäller i Sverige just nu. 3912 sidor rymmer, vill jag lova, en himla massa lagar som vi förväntas hålla reda på och följa. Tur att det finns en bok att konsultera om man glömmer av sig. Eller hur?
Annat är det med den uppsjö av lagar som aldrig hamnar i lagboken eller ens i tryckt form – de vi kallar för de oskrivna lagarna. Tysta överenskommelser kring hur vi ska prata, föra oss och hantera olika typer av situationer. Oskrivna lagar i skolan, på jobbet och på festen. Dolda överenskommelser i trafiken, matvaruaffären och i onlinevärlden – eller bara ute i det allmänna livet. Är man bara lite extra uppmärksam en dag så inser man att det finns en uppsjö av dessa osynliga regler, kanske fler än i självaste lagboken.
Vad det innebär att fylla 18 år varierar naturligtvis från person till person. Något som jag insett återkommer i varje nybliven 18-årings liv är dock en helt absurd oskriven lag. När du fyllt 18 ska du ta körkort. Omedelbart. Har du inte skaffat lappen innan 20 års ålder är du förmodligen konstig eller bara korkad och hela familjen får skämmas. Skynda på!
Här har du någon som vet vad han talar om. Jag är 21 år och saknar körkort. Jag har spontanskrivit – och kuggat – teoriprovet, tagit några körlektioner och övningskört en del i min egen bil och det är egentligen inga problem. Det har liksom bara inte blivit av att slutföra det hela. Sjukdom och brist på tid och motivation är två bidragande orsaker, men framförallt har jag egentligen aldrig behövt något körkort. Tåg är ett helt underbart sätt att pendla på och flyget går fort när jag ska längre sträckor. Att åka kollektivt är miljövänligt och jag kan sova, arbeta eller bara slappna av på vägen. Det går verkligen inte i bilen.
Lik förbaskat går det inte en dag utan att närstående – framför allt familj och släkt frågar det klassiska: "Hur går det med körkortet då? Blir du inte klar snart?" med ett snett flin. Varje gång får jag bita mig i tungan både två och tre gånger för att inte förstöra den trevliga stämningen kring middagsbordet. Istället förklarar jag varje gång, lugnt och sansat, att jag tänker ta körkortet den dag det blir dags och inte en sekund tidigare.
Varför är körkort ett måste?! 65% av personer 20-24 år i Sverige har körkort enligt Vägverket. Varför kan inte jag få tillhöra de övriga 35% som saknar – eller (som jag så gärna vill kalla det) – är körkortsfria?
Nåväl, nu ger jag upp. För att slippa tjatet, nedlåtande blickar och dryga kommentarer tänker jag försöka ta tag i körkortet under sommaren. För att morfar, farmor, pappa och resten av släkten ska bli nöjda. Men mest av allt gör jag det nog för att bespara föräldrar, vänner och taxi allt skjutsande hit och dit. Och visst kommer körkortet innebära en skön frihet – det skapar ju ett behov som jag inte har ännu.
Vi möts på en motorväg nära dig. Om du vågar…