Life without the license continues…

Idag fick jag det bekräftat; jag åker alldeles för mycket tåg. Om man nu kan åka för mycket tåg? Det säga vara bra för miljön att ta tåget. Nåja, jag har iallafall blivit uppgraderad som medlem i SJs kundklubb PRIO från vit till grå nivå.

Nu ska jag bara köpa tågbiljetter för ytterligare 28000 innan jag når den översta nivån och får ett svart medlemskort.

Detta leder mig osökt in på detta eviga tjatande om körkort. Tidigare i somras skrev jag att jag tänkte försöka ta tag i hela biten med teori och uppkörning. Jag har väl delvis hållt det löftet – har åter börjat övningsköra så får vi se vart det leder.

Man kan ju fråga sig hur dum jag egentligen är. Med ett körkort skulle jag bland annat:

  • ha 30 minuters restid till jobbet, istället för nuvarande ~70 minuter med bussar och tåg
  • spara flera tusen kronor i månaden i respengar
  • slippa åka sjukt mycket taxi
  • få användning för min bil som annars bara står och skräpar eller brukas av mina föräldrar

Men å andra sidan… ett svart SJ-kort är ju inte fel det heller.

Om livets kanske mest oskrivna lag

3912. Så många sidor har årets utgåva av Sveriges Rikes Lag – boken som sammanställer de regler som gäller i Sverige just nu. 3912 sidor rymmer, vill jag lova, en himla massa lagar som vi förväntas hålla reda på och följa. Tur att det finns en bok att konsultera om man glömmer av sig. Eller hur?

Annat är det med den uppsjö av lagar som aldrig hamnar i lagboken eller ens i tryckt form – de vi kallar för de oskrivna lagarna. Tysta överenskommelser kring hur vi ska prata, föra oss och hantera olika typer av situationer. Oskrivna lagar i skolan, på jobbet och på festen. Dolda överenskommelser i trafiken, matvaruaffären och i onlinevärlden – eller bara ute i det allmänna livet. Är man bara lite extra uppmärksam en dag så inser man att det finns en uppsjö av dessa osynliga regler, kanske fler än i självaste lagboken.

Vad det innebär att fylla 18 år varierar naturligtvis från person till person. Något som jag insett återkommer i varje nybliven 18-årings liv är dock en helt absurd oskriven lag. När du fyllt 18 ska du ta körkort. Omedelbart. Har du inte skaffat lappen innan 20 års ålder är du förmodligen konstig eller bara korkad och hela familjen får skämmas. Skynda på!

Här har du någon som vet vad han talar om. Jag är 21 år och saknar körkort. Jag har spontanskrivit – och kuggat – teoriprovet, tagit några körlektioner och övningskört en del i min egen bil och det är egentligen inga problem. Det har liksom bara inte blivit av att slutföra det hela. Sjukdom och brist på tid och motivation är två bidragande orsaker, men framförallt har jag egentligen aldrig behövt något körkort. Tåg är ett helt underbart sätt att pendla på och flyget går fort när jag ska längre sträckor. Att åka kollektivt är miljövänligt och jag kan sova, arbeta eller bara slappna av på vägen. Det går verkligen inte i bilen.

Lik förbaskat går det inte en dag utan att närstående – framför allt familj och släkt frågar det klassiska: "Hur går det med körkortet då? Blir du inte klar snart?" med ett snett flin. Varje gång får jag bita mig i tungan både två och tre gånger för att inte förstöra den trevliga stämningen kring middagsbordet. Istället förklarar jag varje gång, lugnt och sansat, att jag tänker ta körkortet den dag det blir dags och inte en sekund tidigare.

Varför är körkort ett måste?! 65% av personer 20-24 år i Sverige har körkort enligt Vägverket. Varför kan inte jag få tillhöra de övriga 35% som saknar – eller (som jag så gärna vill kalla det) – är körkortsfria?

Nåväl, nu ger jag upp. För att slippa tjatet, nedlåtande blickar och dryga kommentarer tänker jag försöka ta tag i körkortet under sommaren. För att morfar, farmor, pappa och resten av släkten ska bli nöjda. Men mest av allt gör jag det nog för att bespara föräldrar, vänner och taxi allt skjutsande hit och dit. Och visst kommer körkortet innebära en skön frihet – det skapar ju ett behov som jag inte har ännu.

Vi möts på en motorväg nära dig. Om du vågar…

Andra bloggar om: körkort, lagar