Gjorde en intressant iakttagelse på tåget på väg hem ikväll.
Stämningen på fjärrtågen vid halv elvatiden på kvällen är allt som oftast lugn och dämpad. Folk är trötta och längtar hem till sängen. Bortsett från lite småprat i ett hörn brukar det vara tyst och lugnt i vagnarna. Men inte denna kväll.
Strax intill mig, mitt emot varandra, sitter två tuffa förortsbrudar och pratar om både det ena och det andra. De pratar inte särskilt högt och säger heller inget uppseendeväckande, men det är något annat hos dem som fångar hela vagnens uppmärksamhet.
De lyssnar på musik. Högt.
En av tjejerna har hittat mobiltelefonens musikspelare och fyllt den med sin favoritmusik. Denna musik skrålar nu ur mobilens inte så feta högtalare, med högsta volym. Jag antar att dessa två flickor är vana vid att tjejsnacka med hög musik i bakgrunden, och helt enkelt inte tänker på i vilken miljö de sitter.
Det är dock inte detta som min iakttagelse går ut på. Låt tjejerna spela musik, för mig är det helt OK (jag älskar musik). Frågan är ju bara hur andra i samma vagn reagerar?
Det är här det intressanta kommer.
Första låten ut från DJ Förortsbrud är Eamons hit från 2004, ”Fuck It (I Don’t Want You Back)”. Den verkar gå hem hos de allra flesta, förutom de äldre som rynkar lite på näsan (förmodligen åt texten). Jag hör till och med människor som nynnar med i melodin, något som såklart roar musiktjejerna enormt.
Nästa låt ut blir Pussycat Dolls ”Stickwitu”. Även denna går hem hos medresenärerna som i det närmaste gungar i takt med musiken. Vid det här laget är jag mäkta förvånad över att ingen sur tant ännu kommit och tillrättavisat tjejerna.
Telefonen från förorten plockar nu fram en raplåt i stil med ”Yo, yo, yeah, jag är så cool, yo, ey” – en sån där med en enformig sampling på repeat i bakgrunden. Bara sekunder efter att yolåten gått igång sjunker temperaturen i vagnen minst femton grader. Folk skruvar på sig av obehag och om blickar kunde döda hade jag snart fått vittna i Sveriges hittills största och mest komplicerade mordrättegång. ”Vem kastade den dödande blicken?”
Ännu en raplåt följer men fröken Förort känner nog de kyliga blickarna och kommer på det olämpliga i att ha tonårsdisco i en SJ-vagn. I ett försök att gottgöra alla spelar hon återigen ”Fuck It”, men det är försent. Allt är sabbat. Ingen låt i världen skulle längre kunna få denna skara människor att nynna glatt klockan halv elva en onsdagskväll. När jag kliver av i Strängnäs sitter tjejerna fortfarande och småpratar, men nu utan musik i bakgrunden.
Tanken jag gått och burit på i ett par timmar nu är om Pussycat Dolls och Eamon verkligen är musik som går hem hos alla? Det kanske är så att musiken som spelas på våra CHR-stationer (NRJ, The Voice etc) bara accepteras utan vidare av var och en, för ingen lyssnar egentligen aktivt längre?
Hur som helst så tyckte jag det var en ganska rolig situation. Lite musikunderhållning på väg hem från jobbet är ju heller aldrig fel.
