Författararkiv: Robin Calmegård

Tiden går fort när man lever

Postat av

I helgen firade jag en speciell årsdag som kommer att betyda mycket för mig under många år framöver. En dag som jag värderar betydligt högre än såväl födelsedagen som julafton, och alla dagar däremellan. Dagen som för andra bara är den 22 september, men som för mig innebär nystarten i livet.

Nu är det nämligen två år sen min efterlängtade njurtransplantation genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjugofyra sköna månader efter att min tappre far lade sig på operationsbordet för att skänka en av sina kärnfriska njurar till mig.

Jag minns det så väl. Två dagar innan ingreppet satt jag och pappa vid middagsbordet på sjukhuset. Pappa åt som en häst medans jag (som vanligt) petade i maten och kämpade mot att behöva kräkas av illamåendet och huvudvärken. När jag väl fått i mig middagen hade pappa både hunnit till och förbi efterrätten.

Två dagar efter operationen var situationen den rakt motsatta. Nu var det jag som åt som en grävskopa. En, två, tre, ja ibland fyra portioner mat kunde lastas in innan jag var nöjd och glad. Pappa, däremot, låg i sängen och kände sig kass i flera veckor efteråt. Det är ganska vanligt eftersom det tar en stund för kroppen att ställa om sig. Det är en ganska stor grej att förlora ett av kroppens två viktigaste organ. (Nu mår han dock bra igen!)

Jag vet inte hur länge min kropp väljer att behålla pappas njure. Kanske sitter den där, i ljumsken, och fungerar troget livet ut. Kanske slutar den fungera imorgon. Eller om tre år. Ingen vet och tur är väl kanske det. Den dagen, den sorgen brukar jag tänka men inte så mycket mer än det. För hur bra skulle man egentligen fungera i vardagen och hur väl skulle man må psykiskt, om man hela tiden gick runt och funderade på något man ändå inte kan påverka? Det gäller att leva livet, göra det så sunt som möjligt och hoppas på det bästa.

En sak vet jag dock med säkerhet. Pappa är min hjälte och jag hade med största sannolikhet inte överlevt utan hans donation. Väntetiden på njurar ligger just nu kring 3-4 år och det är många som väntar förgäves.

Anmäl dig till Donationsregistret och rädda liv >>
Mina blogginlägg vid operationen >>

Andra bloggar om: donation, transplantation

Att ha bin Ladin hack i häl

Postat av

Tidningarna skriver idag att Lars Vilks (konstnären som avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund) har hotats till döds av terrororganisationen al-Qaida. Enligt uppgift utlovas 100000 dollar till den som dödar Vilks, som kommenterar det hela så här till Aftonbladet:

"Jag vet inte om jag borde vara rädd"

Well, jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. Jag är inte den skraja typen. Hade jag fått veta att ett av världens största och mest fruktade terroristnätverk satt ett pris på mitt huvud och att Säpo dessutom kallat in extra resurser, då hade jag dock blivit rädd. Riktigt jävla skiträdd. Men… det är jag det.

Andra citat från Vilks idag:
"Jag får ju se mig över axeln nu när jag går över gatorna" (Exp)
"100 000 dollar låter lite väl lite tycker jag. Jag borde vara värd mer" (AB)

Sedan kan det naturligtvis diskuteras huruvida man borde ta åt sig och bli rädd av al-Qaidas hot. Det är en fråga som är mer politisk/strategisk än privat och inget som jag vill resonera kring.

Han står upp!

Postat av

Imorgon eftermiddag ska jag intervjua ståuppkomikern Shan Atci i direktsändning.

Vad frågar man egentligen en ståuppkomiker? Jag satt tidigare ikväll och funderade och fann att det egentligen inte finns särskilt mycket att fråga. Grabben är kul på scen och folk skrattar, that’s it. Eller?

Hur blir man en kul kille som du?
Får man en massa tjejer som komiker?
Kan man skämta om allt? (klassikern 1)
Snälla, dra ett skämt här och nu? (klassikern 2)

ehh…

Äh. Jag gav upp och ringde min kompis Björn som ju står upp, både på scen och i blogg. Fick några bra tips och det kommer säkert gå bra imorgon.

PS. Har någon hört Björn på radio, typ P3, på sistone? Jag är ute efter en inspelning!