Här sitter jag och tänkte skicka en bild från datorn till mobiltelefonen. Smidigast brukar vara att göra det via bluetooth och därför gjorde jag en vanlig enhetssökning för att datorn helt automagiskt skulle hitta telefonen.
Nu sitter jag här som ett frågetecken och har kommit av mig helt. Är bara lite fundersam kring den andra enheten i listan. Ursäkta språket men what the fuck?
Ok, då var det dags igen. Jag behöver ny mobiltelefon eftersom min älskade trotjänare SEW900i börjar bli gammal och sliten. Kraven är ungefär desamma som sist, förutom att jag numer använder iSync istället för Outlook.
Seså, bomba kommentarsfunktionen med vettiga förslag!
Aaarghh! Nattjobb! Nu sova. Nattinatt.
Åh, jag hörde just Van Halens gamla dänga "Jump" på radio. Den låten hade jag som ringsignal på mobilen under mina månader i Uppsala för några år sedan. Exakt så här lät det på min Motorola A920 när det ringde.
Tänk vad enbart en låt kan göra en nostalgisk.
Jag tittar ganska sällan på tv, men just ikväll kände jag mig värd några timmar i tv-soffan. Det blev Idol, nyheter och nya "Fredag hela veckan", allt på TV4.
och slutligen…
Ibland drar en vind av barnslighet in över mig. Jag blir liksom fem år på nytt och får en oemotståndlig lust att hitta på något hyss. Som liten älskade jag Busboken (minns ni den?) och det är ungefär samma känsla som infinner sig då och då även i vuxna år.
Som igår, när min kollega Kajsa som sänder morgonprogrammet fyllde år. Då var jag ju bara tvungen… Lyssna här…
Jag hittade bland annat det här klippet från 2001 som onekligen är lite status.
Jag åkte in en sväng till jobbet igår eftermiddag. Tog med mig lillbrorsan som ser ut att trivas bra i mina megahörlurar. Han är bara för söt ibland.
I helgen firade jag en speciell årsdag som kommer att betyda mycket för mig under många år framöver. En dag som jag värderar betydligt högre än såväl födelsedagen som julafton, och alla dagar däremellan. Dagen som för andra bara är den 22 september, men som för mig innebär nystarten i livet.
Nu är det nämligen två år sen min efterlängtade njurtransplantation genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjugofyra sköna månader efter att min tappre far lade sig på operationsbordet för att skänka en av sina kärnfriska njurar till mig.
Jag minns det så väl. Två dagar innan ingreppet satt jag och pappa vid middagsbordet på sjukhuset. Pappa åt som en häst medans jag (som vanligt) petade i maten och kämpade mot att behöva kräkas av illamåendet och huvudvärken. När jag väl fått i mig middagen hade pappa både hunnit till och förbi efterrätten.
Två dagar efter operationen var situationen den rakt motsatta. Nu var det jag som åt som en grävskopa. En, två, tre, ja ibland fyra portioner mat kunde lastas in innan jag var nöjd och glad. Pappa, däremot, låg i sängen och kände sig kass i flera veckor efteråt. Det är ganska vanligt eftersom det tar en stund för kroppen att ställa om sig. Det är en ganska stor grej att förlora ett av kroppens två viktigaste organ. (Nu mår han dock bra igen!)
Jag vet inte hur länge min kropp väljer att behålla pappas njure. Kanske sitter den där, i ljumsken, och fungerar troget livet ut. Kanske slutar den fungera imorgon. Eller om tre år. Ingen vet och tur är väl kanske det. Den dagen, den sorgen brukar jag tänka men inte så mycket mer än det. För hur bra skulle man egentligen fungera i vardagen och hur väl skulle man må psykiskt, om man hela tiden gick runt och funderade på något man ändå inte kan påverka? Det gäller att leva livet, göra det så sunt som möjligt och hoppas på det bästa.
En sak vet jag dock med säkerhet. Pappa är min hjälte och jag hade med största sannolikhet inte överlevt utan hans donation. Väntetiden på njurar ligger just nu kring 3-4 år och det är många som väntar förgäves.
Anmäl dig till Donationsregistret och rädda liv >>
Mina blogginlägg vid operationen >>
Andra bloggar om: donation, transplantation
Jag hade faktiskt MVG i svenska men det kan man inte tro när man ser ovanstående MSN-konversation med en kollega angående en ljudfil…