Hur ser ditt vardagsrum ut?

Postat av
1

 

Jag har alltid haft svårt att tänka i bilder. Skulle förmodligen gå till historien som det sämsta, mest oanvändbara ögonvittnet någonsin i en svensk mordrättegång om det så var jag själv som höll i vapnet.

Om jag ber dig att beskriva ditt vardagsrum får du med stor sannolikhet upp en bild på näthinnan. Du ser golv, väggar, möbler och gardiner framför dig, nästan som om du vore på plats. Du kan berätta om färger, träslag och små detaljer i tavlor och blomsterarrangemang utan att blinka. Jag fungerar inte riktigt så.

Det är inte som att jag inte vet hur mitt eget vardagsrum ser ut. Jag skulle nog kunna beskriva det med ganska hygglig precision. Men jag får aldrig upp den där bilden särskilt tydligt utan skulle snarare basera min beskrivning på vad jag vet om rummet. Jag vet ju hur byrån ser ut med sina åtta lådor och svarta runda knoppar (konstigt vore väl annars efter åtta timmars snickrande och svärande med den tecknade hånflinande gubben på IKEA-pappret framför mig). Jag vet att lamporna i fönstret är beiga och står precis i mitten av varsin fönsterruta, för jag ställde dem precis så efter att ha torkat av fönsterbrädan igår. Det står en urdrucken kaffekopp på vardagsrumsbordet för jag hann aldrig plocka bort den när det blev stressigt till jobbet imorse. Jag vet ju allt det där, men jag har svårt att se det framför mig.

Kanske beror det på många år framför datorskärmen med mycket programmering och en hel del kommunikation i textform. Kanske har jag någon slags diagnos. Kanske går det att träna upp. Eller så är jag dömd till att tänka i Wikipedia-form resten av livet. Det går ingen nöd på mig oavsett.

”Det gäller att VISUALISERA sin målbild!”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört föreläsare och käcka inspiratörer komma med tipset genom åren. Att plocka fram bilden av sitt livs största mål och hänga den framför sin mentala näthinna som en sporre till att välja rätt vägar i livet, varje minut av varje dag. Det är garanterat effektivt för de som klarar av det (jag är lite avundsjuk på er som kan) men det funkar ju liksom inte för mig. Jag har lättare med ekonomiska mål (Excel <3) eller att helt enkelt bara köra på och lita på att magkänslan tar mig some place nice.

Det har alltså aldrig funnits någon traditionell målbild i mitt huvud, men det har funnits mål och det har definitivt funnits definitivt drömmar. Om 17-åriga Robin hade fått drömma loss ordentligt hade han med all säkerhet plockat fram fyra nästan osannolika mål inför livet som tretti plus:

– Överleva njursvikten och kunna leva ett någorlunda normalt liv

– Bo centralt i Stockholm – favoritstaden då som nu

– Jobba med radio, helst på någon av de stora, coola radiostationerna. Kanske till och med RIX FM!

– Driva eget företag

Och nu sitter jag här, så centralt man kan komma i huvudstaden med en lägenhet på Södermalm. Jobbar med radio, och allra mest med den där kanalen som jag så länge drömde om. Träffar kollegor varje dag som jag såg upp till redan som liten pojk. Driver företag sedan många år och lever ett någorlunda normalt liv utan njursvikt.

Jag stannar upp allt för sällan och funderar över sånt här, men ikväll kom insikten om att allt det där jag drömde om före tjugo faktiskt har slagit in sedan länge. Jag lever mitt ibland det och det är nog hälsosamt att våga njuta lite av det ibland.

Tröjan som skaver: ett decennium på Facebook

Postat av
Svara

I augusti 2007 blev jag övertalad av sociala medie-pionjären och LunarStorm-pappan Rickard Eriksson att testa på ”det där nya” som jag så effektivt lyckats hålla mig undan hela sommaren.

Jag var mitt i uppstarten av en ny radiostation i Södertälje med allt vad det innebar och hade verkligen inte tid att engagera mig i ännu en internetfluga som skulle krascha och självdö om några månader. Vadå Facebook? MSN Messenger räckte väl gott och väl för att hålla kontakten med sina vänner, eller? Men så, en söndagkväll, bestämde jag mig alltså för att ge det några dagars försök och registrerade mig för att se vad all hype handlade om.

Någon kärlek vid första ögonkastet blev det inte; faktum är att min och Facebooks relation alltid har skavt litegrann i sömmarna. Men här fanns något unikt, något som kändes naturligt och mer autentiskt än på någon tidigare communitysajt i historien: riktiga namn och riktiga ansikten på profilbilderna. När andra sajter byggdes som egna små världar med smeknamn och avatarer var Facebook en spegel av köttvärlden och öppen för alla, oavsett intresse eller ålder. Att få vänförfrågningar från gamla lärare, avlägsna släktingar, affärsbekanta och skolkamrater man inte hört av på flera år var spännande och snart satt man där och skrev små meddelanden på varandras väggar dagarna i ända. Det var som att ”springa på” alla sina gamla bekanta på stan – varje dag, hela tiden. Och för första gången gick det att vara social på nätet utan anonyma trakasserier och mobbning. När jag ett drygt halvår senare höll i min första iPhone var det slutet för all form av dötid. Vänta på tåget? Kolla Facebook. Svårt att sova? Skriv en statusuppdatering. På toaletten? Ja, ni vet. Facebook var – och är fortfarande – med överallt, på gott och ont.

Precis tio år har gått sedan den där söndagen – en tredjedel av mitt liv – och jag kan fortfarande tycka att ”fejjan” är lika magiskt som obehagligt. Det finns mängder av studier kring hur sociala medier påverkar oss och vad gillamarkeringar, kommentarer och den där distinkta röda siffran uppe till höger gör med vårt belöningssystem. Hur vårt välmående och våra vardagsbeslut påverkas av Facebooks algoritmer och hur hela presidentval avgörs av vad herr Zuckerberg och hans gäng väljer att visa högst upp i flödet. Tanken är svindlande. Samtidigt tänker jag på de få av mina vänner och bekanta som aktivt har valt bort sociala medier. Var bor de nu för tiden? Vad är de intresserade av? Vad gör de ens med ALL TID? Jag har absolut ingen aning.

I september 2011, i samband med att Facebook gjorde en stor uppdatering, skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vill vi verkligen bli mer sociala?” och även om mycket har hänt sedan dess och vårt beteende ser lite annorlunda ut idag kan jag fortfarande känna igen mig i känslan av att det digitalsociala ibland står en rakt upp i halsen. Att hela tiden matas med information om var andra är, gör och framför allt TYCKER ger mig ofta en obehaglig känsla av total overload. Men logga ut då? Ha! Det kan man ju inte göra, dummer. Då finns man ju inte. Sömmarna skaver, men tröjan är omöjlig att ta av.

Med det sagt: jag är ändå tacksam över att få vara med på den här resan. Jag är född så pass tidigt att jag minns (och ibland saknar) livet före sociala medier, men så pass sent att jag kan vara med om (och uppskatta) den revolution som vi är mitt i. Jag är glad för allt klokt ni skriver, alla intressanta länkar ni delar och – till en gräns – alla bilder på era barn och kvargluncher och djur. Och jag tror att det som skaver egentligen bara är någon slags sund självbevarelsedrift.

Om ytterligare tio år har jag hängt på Facebook halva mitt liv och kommer då säkert skriva en precis lika ambivalent och gnällig text om hur det var bättre förr och hur vi är fast i internetjättarnas klor. Tills dess: tummen upp!

En jämlik gymnasieskola är inte obligatorisk

Postat av
Svara

Så har S och MP kommit överens om att gymnasieskolan ska göras obligatorisk. Knappast förvånande men det gör mig ändå lite sorgsen. Den är här nu, den minskade valfriheten. Politiken som går ut på att alla ska stöpas i samma form. ”Det blir en jämlik skola”, säger Gustav Fridolin. Tvärtom, säger jag.

Efter några år av brutal skoltrötthet, mobbning och trakasserier och med ett eget företag som gav mig mer i både plånbok och stimulans än de två gymnasieutbildningar jag hann prova på, valde jag att hoppa av och satsa hundra procent som egenföretagare. Att mina njurar nyligen lagt av och att jag planerade en större benoperation gjorde knappast betygsutsikterna bättre. Inte en sekund sedan den där dagen i december 2003 har jag ångrat mig.

Gymnasiet är inte för alla. Vissa behöver göra något annat efter nio år i skolbänken. Några känner sig redo att pröva lyckan i arbetslivet, andra vill ha ett år eller två på sig att komma på vad de vill göra med livet. Att i lag tvinga dessa ungdomar att dagligen gå till en plats där de inte trivs eller vill vara är inget annat än inhumant.

Gör det istället lättare att hoppa av. Höj nivån på grundskolan ordentligt. Öka möjligheterna till enkla jobb som inte kräver utbildning. Satsa på praktikplatser och lärlingsjobb och – det viktigaste av allt – möjligheten att komma tillbaka och börja plugga igen när lusten att läsa kommer tillbaka (i mitt fall kom den tillbaka vid 25). Det hade gjort skolan till en betydligt mer trivsam plats för både lärare och elever.

Att S och MP vill göra klasserna mindre, lärarna fler och bättre betalda är förstås positivt, men låt då lärarna få arbeta i en skola som faktiskt utbildar och inte agerar förråd. Allt annat är orättvist mot både dem, elever och skattebetalare.

Jag och mina sjuka idéer

Postat av
Svara

Det började en dag i mitten av december. Jag låg hemma i soffan inlindad i en filt. Lägenheten jag nyligen hade flyttat till var iskall och jag kunde inte för mitt liv förstå varför elementen inte gav ifrån sig någon som helst värme, trots att de var uppskruvade på max. Det enda de lyckades producera var ett kluckande ljud som knappast gjorde mig varm utan snarare kissnödig och sömnig.

Så, där låg jag, frusen, trött och kissnödig och googlade saker som ”kalla element” och ”element som kluckar”. Det visade sig, förstås, att mina element behövde luftas. Självklart för de allra flesta men inte för en 27-årig medianörd som fortfarande tror att ögonmått går att hitta i verktygslådan. Jag undersökte elementen och försökte hitta ett passande verktyg utan att lyckas. Efter ytterligare några googlingar förstod jag att en elementnyckel skulle lösa mitt problem och jag satte igång och började leta efter en webbutik som ville sälja en till mig.

Döm av min förvåning när jag insåg att det enda sättet att få tag på en nyckel via webben var att betala hundra spänn – plus frakt! Med en veckas leveranstid?! Och krav på registrering?! Det fanns verkligen inget bättre sätt (om man inte ville armbåga sig runt i julhandeln i stan) och min önskan om ett varmare hem övergick i en helt annan tanke; ”Det här MÅSTE gå att göra bättre. Låt oss göra ett experiment.”.

Sagt och gjort. Jag registrerade domänen elementnyckel.se, knåpade ihop en butik hos Tictail och lade lite arbete på sökmotoroptimering. Sajten utlovade snabb och gratis leverans och erbjöd enkel betalning med kort eller PayPal.

På en kväll var jag igång och efter mindre än ett dygn hade mina två första ordrar trillat in. Besökare hade redan hittat till sidan genom att googla ”elementnyckel” – besökare som förmodligen satt hemma frusna och kissnödiga, precis som jag hade gjort kvällen innan.

(Till saken hör att jag fortfarande inte hade några elementnycklar hemma – varken till mina egna element eller kundernas. Det löste sig genom en lång bussresa till en butik utanför stan där dessa såldes till ett lägre pris än i city. Jag plockade på mig 10-15 stycken, kände mig döfånig i kassan och tänkte ”vad håller jag på med” hela bussresan hem. De 15 nycklarna var slut innan jul.)

 

När våren och sommaren kom stannade försäljningen av, av förklarliga skäl. Jag räknade till ungefär 100 sålda elementnycklar sedan starten och ytterligare några på den danska varianten radiatornogle.dk som jag startade en månad efter den svenska. Ingen jättebusiness men flerfaldigt mer än vad jag hade räknat med i mitt lilla experiment. Man ska ha i åtanke att båda sajterna såg dagens ljus i mitten av vintern, då de allra flesta redan hunnit lufta sina element och de hann heller aldrig leta sig upp till toppen av Google.

Nu sjunker temperaturen i Sverige igen och det börjar märkas i orderkorgen. Den senaste veckan har försäljningen tagit fart på nytt och jag har börjat leta efter alternativa tillverkare som kan producera nycklarna billigare. Nära hälften av de som besöker sidan lägger en order – de har ju hittat dit av en anledning. Experimentet fortsätter åtminstone den här säsongen ut och kanske hinner jag även lansera en norsk och finsk variant under vintern.

Jag blir knappast rik på elementnycklar, i alla fall inte i pengar räknat. Det är däremot en tillräckligt sjuk idé för att jag ska tycka det är roligt ett tag till. Älska Internet!

Här är den svenska butiken: Elementnyckel.se
…och här är den danska: Radiatornogle.dk

Snart kanske alla artister får betalt

Postat av
Svara

För omkring tio år sedan jobbade jag med webbradiokanalen Radioseven, en kanal som spelade (och fortfarande spelar) många lite smalare artister som annars inte hörs så mycket i svensk radio.

Varje dag slet vi hårt (och ideellt) för att ha råd att betala den månatliga musiklicensen till Stim. Det var tufft och fler än en gång fick vi lägga till slantar ur egen ficka för att få det hela att gå runt. Vi var fast beslutna om att göra rätt för oss så att alla fantastiska artister som hördes hos oss skulle få några kronor som tack för besväret.

Döm av min förvåning och frustration en dag när telefonen ringde. Det var en av våra mest spelade artister som undrade varför hen inte fick några pengar från oss. Senaste avräkningen från Stim visade noll kronor, detta trots att vi roterat artisten ifråga friskt under det senaste året. Jag lovade att kolla upp saken och återkomma.

Samtalet till Stim ett par minuter senare fick mig att baxna. Det var då jag fick reda på hur fördelningen går till när musik har spelats på när- och webbradiostationer: ”Vi tar topp 10-listan med de mest spelade låtarna på Sveriges Radio och betalar ut pengarna till de artisterna. Ungefär så.”

Oavsett vilka artister vi spelade så gick alltså våra Stim-pengar till de mest spelade artisterna på P3. Det är förstås helt sjukt och jag skämdes när jag berättade detta för min vän artisten. Ännu mer sjukt är dock att det fortfarande, nästan ett helt decennium senare, fungerar på det här viset. Fördelningsmodellen är densamma och fortfarande är det de mest spelade artisterna i Sveriges Radios FM-kanaler som får betalt för andra artisters låtar.

Idag skriver Onair.nu att det här (äntligen) kan vara på väg att förändras. Europaparlamentet röstade nyligen igenom en ny lag som tvingar Stim och liknande upphovsrättsorganisationer att redovisa hur fördelningen av licenspengarna egentligen går till. Tidigare har Stim kunnat göra lite som de vill, men nu är det alltså transparens som gäller och förhoppningsvis leder det här till att även mindre artister kan få ordentligt betalt när deras musik spelas på radio. Det är i så fall verkligen på tiden.

 

Uppdatering: Sedan några månader tillbaka tar Stim tydligen in musikrapporter även från närradion. Bra! Återstår bara webbradion som mer än någon annan spelar många smala akter.

 

Det skulle kunna vara vilken måndagskväll som helst

Postat av
Svara

HALLÅ! VI ÄR FRAMME! Herregud så kallt det har blivit. Nästan tio minus. Imorgon åker vinterjackan på igen. Måste köpa ett par nya handskar också. Ett par varma!

HALLÅÅÅ? DU MÅSTE GÅ AV NU! Det här området är ganska mysigt ändå. Undrar vad man får betala för en tvåa här? Måste kolla på nätet när jag kommer hem. Undrar om jag har mjölk hemma förresten?

HAAAAALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?! Får inte glömma att ringa tandläkaren imorgon. Oj, titta vilken rolig bild någon har lagt upp på Facebook. Måste klicka på Gilla…

HÖÖÖR DUUU MIIIG? VI ÄR FRAMME!!! Men gud vad långsam den här bussen är. Kommer vi aldrig fram? Och vad gapar chauffören om egentligen? Kom igen nu, jag fryser och vill hem.

GÅÅÅÅ AAAAAV BUUUUUSSEEEEEEN!!! Jösses vad han skriker. Vem ropar han på egentligen? Det är ju typ bara jag här? Eh, vänta nu…

VI ÄR FRAMME PÅ GULLMARSPLAN BUSSEN GÅR INTE LÄNGRE HÖR DU VAD JAG SÄGER? Eh, ja, jo. Jag satt visst i mina egna tankar. Förlåt.

Hur var det nu, har jag mjölk hemma? Hm…

Ingen reklam tack

Postat av
Svara

Kanske var jag bara väldigt osugen på pizza. Eller så var det för att jag haft en riktigt dålig vecka. Kanske var det för att jag börjar bli en sån där bitter gubbe som tycker att rätt faktiskt ska vara rätt, och att lappar på lägenhetsdörrar ganska sällan brukar vara ironiskt menade eller sitta uppe för att lapparna själva tycker att det är skoj.

Hur som helst så var det något som brast när jag precis kommit ut ur duschen och (fortfarande blöt i håret) noterar hur någon är i färd med att, för femtihundrade gången i ordningen, trycka ner ett reklamblad för någon obskyr pizzeria i Farsta med sämst leveranstid och könshår på capricciosan i mitt brevinkast. Ett brevinkast som för övrigt är märkt enligt alla konstens regler: ”INGEN REKLAM TACK” med stora svarta versaler på vit bakgrund. Helt omöjligt att missa.

Det KAN vara så att undertecknad i det här läget tänker att ”nej, nu får det fa-an vara nog” och snabbt som en projektil kastar sig mot lägenhetsdörren och fångar denna inkräktare till reklamblad i luften. Det KAN också vara så att han sedan kastar upp dörren (millimeter från att träffa pizzareklamrövhatten i pannan), sträcker fram reklambladet med ett brett, närmast psykotiskt leende, och glatt utbrister ”INGEN REKLAM TACK” till rövhattens stora förvåning.

Det KAN dessutom vara så att undertecknad sekunden senare kommer på att han just stigit ut ur duschen och från början var på väg för att hämta handduken (som av någon underlig anledning aldrig är i badrummet där den borde vara – hur går det ens till?) och att han således inte bara gör något som andra människor kan finna lite underligt i påklätt tillstånd – han gör det dessutom spritt språngande naken.

Det KAN vara så här det gick till i min tvåa i Årsta i Stockholm för en liten stund sedan. Jag säger inte att det VAR så, men låt oss säga så här: jag slipper nog reklam från just den här farstapizzerian i framtiden.

Fem minuter av din tid

Postat av
Svara

Idag är det min födelsedag.

Det enda jag önskar mig i present är fem minuter av din tid. Det är så lång tid det tar att anmäla sig till Donationsregistret. Om du anmäler dig dit kan det bli du som räddar en annan människas liv när ditt eget tar slut.

Jag hade kanske inte fyllt 27 år idag om det inte vore för just en organdonation (tack världens bästa pappa!). Fem minuter av din tid här och nu kan förvandlas till många lyckliga år för någon annan.

Bara gör det.
Tack.

Jag kommer ut ur teknikgarderoben

Postat av
Svara

Jag har alltid haft ett ohälsosamt stort intresse för telefoni. Du vet den där tekniken som gör det möjligt att lyfta en lur någonstans, knappa in ett gäng siffror och plötsligt kunna prata med någon som lyft en lur någon helt annanstans. (Den är även känd som tekniken som gör det möjligt för klämkäcka tjugoåringar att för femtielfte gången ringa och försöka kränga kalsonger och tidningsprenumerationer när man PRECIS tagit första tuggan av söndagsmiddagen… men ja, det är ett sidospår som vi kan avhandla vid ett annat tillfälle.)

Automatiska telefonsvarare, telefonväxlar, kopplings- och hänvisningstoner, vidarekopplingar, PLUS-tjänster, ringsignaler, nummerpresentation och – ja, till och med telefonkataloger – fascinerade mig redan som liten och mina stackars föräldrar har genom åren fått stå ut med både skyhöga räkningar från Telia och sena kvällar med ständigt ringande hemtelefoner och tjutande faxmaskiner (“jag m-å-s-t-e bara prova en sak till”).

 

I väntan på att börja mellanstadiet ägnades en hel sommarlovsdag åt att installera en porttelefon i vår lilla villa utanför Strängnäs. Den enda i området och förmodligen den mest onödiga i hela byn. Helt utan föräldrarnas vetskap skruvade jag upp knappar utanför ytterdörren och spikade upp kablar i hela huset. När familjen senare kom hem möttes de av en stor brun högtalare med två knappar. Den ena med texten ”Robin” och den andra märkt ”Resten av familjen”. Besökare till vårt hus kunde helt enkelt välja mellan att ringa till undertecknads pojkrum på bottenplan eller till det gemensamma köket på ovanvåningen. Smart tyckte jag – mina föräldrar var inte fullt lika entusiastiska.

Någonstans kring 15-årsåldern började jag intressera mig för IP-telefoni. Att ringa via Internet var fortfarande nytt och spännande och det skulle dröja ytterligare några år innan Skype såg dagens ljus. Jag beställde hem en apparat som kunde koppla ihop en helt vanlig analog telefon med Internet och skaffade ett abonnemang för bredbandstelefoni. På den tiden kunde man bara välja telefonnummer med riktnumret 08 och snart hade jag ett stockholmsnummer i lilla Strängnäs. För tio, femton år sedan var det alldeles självklart att en telefon med riktnumret 08 faktiskt också fysiskt fanns i Stockholm – allt annat var otänkbart – och när jag en föräldrafri lördagkväll skulle ringa och beställa hemkörning från den lokala pizzerian tog det tvärstopp. ”Jag SER ju att du ringer från Stockholm, SLUTA BUSRINGA!” gastade en stressad pizzabagare och trots upprepade försök att förklara fick jag till slut ge upp och äta något annat. Så kan det gå.

Det är något speciellt med gammal hederlig, knastrig telefoni. Den där som alla förstår sig på och behärskar, från hundar till presidenter. I en värld där teknik och vetenskap rör sig framåt i ett rasande tempo är Meuccis* uppfinning från mitten av 1800-talet en ganska skön trygghet att luta sig mot.

För när smartphonen är mer dum än smart, TV:n vägrar visa Aktuellt innan den fått en mjukvaruuppgradering och datorn måste startas om för att överhuvudtaget fungera finns det bara en sak att göra för att behålla lugnet. Lyft närmaste lur med sladd, lyssna och stressa av. Tuuuuuuuuuuuut…

* Alexander Graham Bell var tydligen bara tvåa på bollen, helt tvärtemot vad skolan en gång lärde ut.

 

Ursprungligen publicerad i Ownit Magazine, november 2012.