Ligger inne på Akademiska sjukhuset i Uppsala över natten för att förbehandlas inför den stundande njurtransplantationen i september.

Det är alltid lika spännande att se vem man får dela rum med. Oftast lyckas personalen fixa ett eget rum åt mig (jag är trots allt 19 år, hur kul är det då att dela rum med en senil 80-åring?), men ibland är det så passa fullbelagt att jag ändå får dela rum med någon. Ibland blir det någon man kan diskutera med, och kanske få något i utbyte. Allt som oftast blir det dock inte så.

Förra gången, när jag låg i Eskilstuna, blev min granne en senildement herre som låg och skrek dygnet runt. Inte av smärta, utan av ensamhet. ”Hallåååååååååååå! Hallååååååååååååå?” var tionde sekund en vecka i sträck blev ganska jobbigt. Inte bara för mig, utan också för personalen.

Den här gången har jag fått en något lugnare kamrat, men tyvärr ingen jag skulle vilja dela rum med för alltid. Han är norsk, han är dement eller liknande och han pratar för sig själv. Hjälp. Nyss ställde han sig vid handfatet, tittade på det och sa ”Plopp. Plopp.”. Spännande.

Tur att jag bara ska ligga här tills imorgon. Man vet aldrig vad norrmän kan få för sig. 😉

Update: Norrbaggen drog av världens brakskit, och sitter nu och ställer konstiga frågor till sig själv. Hoppas jag överlever den här natten…