Tröjan som skaver: ett decennium på Facebook

I augusti 2007 blev jag övertalad av sociala medie-pionjären och LunarStorm-pappan Rickard Eriksson att testa på ”det där nya” som jag så effektivt lyckats hålla mig undan hela sommaren.

Jag var mitt i uppstarten av en ny radiostation i Södertälje med allt vad det innebar och hade verkligen inte tid att engagera mig i ännu en internetfluga som skulle krascha och självdö om några månader. Vadå Facebook? MSN Messenger räckte väl gott och väl för att hålla kontakten med sina vänner, eller? Men så, en söndagkväll, bestämde jag mig alltså för att ge det några dagars försök och registrerade mig för att se vad all hype handlade om.

Någon kärlek vid första ögonkastet blev det inte; faktum är att min och Facebooks relation alltid har skavt litegrann i sömmarna. Men här fanns något unikt, något som kändes naturligt och mer autentiskt än på någon tidigare communitysajt i historien: riktiga namn och riktiga ansikten på profilbilderna. När andra sajter byggdes som egna små världar med smeknamn och avatarer var Facebook en spegel av köttvärlden och öppen för alla, oavsett intresse eller ålder. Att få vänförfrågningar från gamla lärare, avlägsna släktingar, affärsbekanta och skolkamrater man inte hört av på flera år var spännande och snart satt man där och skrev små meddelanden på varandras väggar dagarna i ända. Det var som att ”springa på” alla sina gamla bekanta på stan – varje dag, hela tiden. Och för första gången gick det att vara social på nätet utan anonyma trakasserier och mobbning. När jag ett drygt halvår senare höll i min första iPhone var det slutet för all form av dötid. Vänta på tåget? Kolla Facebook. Svårt att sova? Skriv en statusuppdatering. På toaletten? Ja, ni vet. Facebook var – och är fortfarande – med överallt, på gott och ont.

Precis tio år har gått sedan den där söndagen – en tredjedel av mitt liv – och jag kan fortfarande tycka att ”fejjan” är lika magiskt som obehagligt. Det finns mängder av studier kring hur sociala medier påverkar oss och vad gillamarkeringar, kommentarer och den där distinkta röda siffran uppe till höger gör med vårt belöningssystem. Hur vårt välmående och våra vardagsbeslut påverkas av Facebooks algoritmer och hur hela presidentval avgörs av vad herr Zuckerberg och hans gäng väljer att visa högst upp i flödet. Tanken är svindlande. Samtidigt tänker jag på de få av mina vänner och bekanta som aktivt har valt bort sociala medier. Var bor de nu för tiden? Vad är de intresserade av? Vad gör de ens med ALL TID? Jag har absolut ingen aning.

I september 2011, i samband med att Facebook gjorde en stor uppdatering, skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vill vi verkligen bli mer sociala?” och även om mycket har hänt sedan dess och vårt beteende ser lite annorlunda ut idag kan jag fortfarande känna igen mig i känslan av att det digitalsociala ibland står en rakt upp i halsen. Att hela tiden matas med information om var andra är, gör och framför allt TYCKER ger mig ofta en obehaglig känsla av total overload. Men logga ut då? Ha! Det kan man ju inte göra, dummer. Då finns man ju inte. Sömmarna skaver, men tröjan är omöjlig att ta av.

Med det sagt: jag är ändå tacksam över att få vara med på den här resan. Jag är född så pass tidigt att jag minns (och ibland saknar) livet före sociala medier, men så pass sent att jag kan vara med om (och uppskatta) den revolution som vi är mitt i. Jag är glad för allt klokt ni skriver, alla intressanta länkar ni delar och – till en gräns – alla bilder på era barn och kvargluncher och djur. Och jag tror att det som skaver egentligen bara är någon slags sund självbevarelsedrift.

Om ytterligare tio år har jag hängt på Facebook halva mitt liv och kommer då säkert skriva en precis lika ambivalent och gnällig text om hur det var bättre förr och hur vi är fast i internetjättarnas klor. Tills dess: tummen upp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *