Livet med slangar under huden

Nu börjar äntligen den värsta smärtan efter förberedande operationen i måndags lägga sig. Det man gjorde var alltså att operera in en CVK (central venkateter), som ger direktaccess till halspulsådern. Katetern kommer främst användas till att förbehandla mig med en massa skumma medel veckorna innan operationen i september.

Det är fortfarande hemskt ömt uppe i halsen och det blöder fortfarande litegrann. Att sova på nätterna är en utmaning då man inte hittar någon bra ställning att ligga i – allt känns obehagligt. Men jag antar att det går över så småningom, och så är det ju bara tillfälligt. Allt ska bort efter att jag blivit frisk.

Jobbigast är nog ändå att ha slangar stickandes ut från kroppen, som man inte kan ta bort när man vill vara ”ren”. Nu har jag tre olika sticker ut; en från magen för dialys, och dessa två för blodaccessen. Man känner sig… smutsig med så mycket fastsittande saker på kroppen.

Gjorde ett tappert försök att försöka illustrera hur det funkar i Paint. Mina konstnärliga egenskaper är väldigt begränsade, men jag hoppas det ger en hyfsad bild i alla fall.

22 september är det transplantation, dvs mindre än en månad kvar. Det är fortfarande med blandade känslor jag ser fram emot operationen. Helst vill jag bara att allt ska vara över nu, för jag är trött på att gå omkring som en zombie och inte orka något. Men snart, snart, snart är det dags.

”Mnjae, du får bara använda mobilen på balkongen…”

En sak jag har funderat över är synen på mobiltelefoner på sjukhus.

Jag använder mobilen jämt och ständigt för att hålla kontakt med familj, kunder, vänner och kollegor. I Eskilstuna är det inga problem att få använda mobilen på sjukhuset, utom inom skyltade zoner. Här i Uppsala är det dock annorlunda. Här har man en regel som inte ens personalen tycker är nödvändig – men som de måste följa ändå.

”Mnjae, vi har sagt att det går bra att stå ute på balkongen och prata i telefon… men inte inne på rummet”. Inte heller går det bra att stå vid fönstret och använda telefonen. Balkongen är det som gäller. Under de nio timmar jag hittills spenderat här, har jag sprungit fram och tillbaka till balkongen sex eller sju gånger för att svara i telefon eller ringa ett samtal.

Mobilsignalerna borde väl inte vara ”farligare” än TV-signalerna? Här har de TV på varje patientrum. Tycker det är dags att slopa den där gamla regeln och anpassa sig till samhället i övrigt. (Dessutom tycker jag att sjukhuset gott kan släppa in mig på sitt WLAN, men det känns som att det inte kommer hända det här årtusendet…)

Oj, kom på att jag sitter uppkopplad via 3G just nu… hoppsan. Det tänkte ju inte jag på… nästan.

Rumskamrater på sjukhus

Ligger inne på Akademiska sjukhuset i Uppsala över natten för att förbehandlas inför den stundande njurtransplantationen i september.

Det är alltid lika spännande att se vem man får dela rum med. Oftast lyckas personalen fixa ett eget rum åt mig (jag är trots allt 19 år, hur kul är det då att dela rum med en senil 80-åring?), men ibland är det så passa fullbelagt att jag ändå får dela rum med någon. Ibland blir det någon man kan diskutera med, och kanske få något i utbyte. Allt som oftast blir det dock inte så.

Förra gången, när jag låg i Eskilstuna, blev min granne en senildement herre som låg och skrek dygnet runt. Inte av smärta, utan av ensamhet. ”Hallåååååååååååå! Hallååååååååååååå?” var tionde sekund en vecka i sträck blev ganska jobbigt. Inte bara för mig, utan också för personalen.

Den här gången har jag fått en något lugnare kamrat, men tyvärr ingen jag skulle vilja dela rum med för alltid. Han är norsk, han är dement eller liknande och han pratar för sig själv. Hjälp. Nyss ställde han sig vid handfatet, tittade på det och sa ”Plopp. Plopp.”. Spännande.

Tur att jag bara ska ligga här tills imorgon. Man vet aldrig vad norrmän kan få för sig. 😉

Update: Norrbaggen drog av världens brakskit, och sitter nu och ställer konstiga frågor till sig själv. Hoppas jag överlever den här natten…

Operationstid klar

De ringde nyss från transplantationsavdelningen i Uppsala och meddelade att jag ska läggas in den 15 september för njurtransplantation den 22:a.

Förbehandlingen som ska sänka mitt immunförsvar inför operationen påbörjas redan om ett par veckor.

Har inte riktigt greppat det än. Hittills känns det hela bara förvirrande, omtumlande och konstigt. Men det blir säkert bra.