Så har S och MP kommit överens om att gymnasieskolan ska göras obligatorisk. Knappast förvånande men det gör mig ändå lite sorgsen. Den är här nu, den minskade valfriheten. Politiken som går ut på att alla ska stöpas i samma form. ”Det blir en jämlik skola”, säger Gustav Fridolin. Tvärtom, säger jag.

Efter några år av brutal skoltrötthet, mobbning och trakasserier och med ett eget företag som gav mig mer i både plånbok och stimulans än de två gymnasieutbildningar jag hann prova på, valde jag att hoppa av och satsa hundra procent som egenföretagare. Att mina njurar nyligen lagt av och att jag planerade en större benoperation gjorde knappast betygsutsikterna bättre. Inte en sekund sedan den där dagen i december 2003 har jag ångrat mig.

Gymnasiet är inte för alla. Vissa behöver göra något annat efter nio år i skolbänken. Några känner sig redo att pröva lyckan i arbetslivet, andra vill ha ett år eller två på sig att komma på vad de vill göra med livet. Att i lag tvinga dessa ungdomar att dagligen gå till en plats där de inte trivs eller vill vara är inget annat än inhumant.

Gör det istället lättare att hoppa av. Höj nivån på grundskolan ordentligt. Öka möjligheterna till enkla jobb som inte kräver utbildning. Satsa på praktikplatser och lärlingsjobb och – det viktigaste av allt – möjligheten att komma tillbaka och börja plugga igen när lusten att läsa kommer tillbaka (i mitt fall kom den tillbaka vid 25). Det hade gjort skolan till en betydligt mer trivsam plats för både lärare och elever.

Att S och MP vill göra klasserna mindre, lärarna fler och bättre betalda är förstås positivt, men låt då lärarna få arbeta i en skola som faktiskt utbildar och inte agerar förråd. Allt annat är orättvist mot både dem, elever och skattebetalare.