…sen min njurtransplantation den 22 september. De tre första månaderna sägs vara de mest kritiska vad gäller avstötning, infektioner och andra problem. De månaderna är nu förbi och jag kan pusta ut litegrann. Dessutom sänker man min medicindos lite ytterligare och flesar ut läkarkontrollerna.

Förutom de små problem som uppstod direkt efter operationen, har jag mått oförskämt bra och det känns fortfarande overkligt att jag fått en kroppsdel från min pappa inopererad som räddat mitt liv. Det är ganska imponerande att se vad njurarna fyller för funktion i kroppen, särskilt så här i efterhand när jag vet hur fruktansvärt dåligt man mår när njurarna inte fungerar.

Jag har fortfarande inte repat mig ordentligt, uppenbarligen mår man genast mycket bättre rent mentalt, men rent fysiskt tar det längre tid att återhämta sig efter flera års sjukdom. Jag är på god väg men skulle behöva börja träna lite mer på allvar för att skynda på det hela.

Hur som helst tackar jag alla högre makter, läkare, sjuksköterskor, vänner, familj och framförallt min kära pappa slash donator som gjort det här möjligt. De första tre månaderna har varit underbara, och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går.