Det har varit lite tunnt med blogginlägg den senaste tiden, eller snarare obefintligt. Lusten, orken, tiden, motivationen har varit i det närmaste obefintlig men jag tror att man behöver en bloggpaus då och då. Snart är jag nog tillbaka på banan.

En fullspäckad tisdag är äntligen över och här sitter jag mitt i en ekande lägenhet i Stockholm och tänker.  Det är läskigt lätt att bli filosofisk och emotionell så här dags på dygnet, särskilt när man jobbat som en gnu hela dagen och ögonlocken känns tunga som bly.

Om ett par timmar ska jag bege mig till sydligare breddgrader, ner till vackra Skåne. Normalt sett brukar jag längta starkt så här ett par timmar innan avfärd, verkligen se fram emot resan och att få träffa alla härliga vänner. Ikväll är det dock en annorlunda och väldigt speciell känsla som infinner sig. Imorgon är det dags att ta ett sista farväl av älskade vännen och kollegan Linus. I flera dagar funderade jag på vad jag skulle skriva på det där kortet som sätts på min blomsterbukett. Det har varit i det närmaste omöjligt – det är så mycket jag vill säga men så få ord som kommer fram.

Tankarna går ikväll till alla de stunder vi hade tillsammans. När vi jobbade hårt mot samma mål under intensiva perioder och hade delade meningar om allt – men egentligen tyckte precis likadant. De gånger vi skrattade hysteriskt åt saker som få andra hade förstått och när vi hade djupa diskussioner sent in på småtimmarna.

Alla hundratals timmar i telefon och semestern på Lanzarote, när det egentligen var skönare i bastun än utomhus. Allt vin som gått åt för att dränka våra sorger och all underbar mat som mättat våra hungrigag magar (Oasen är SNÄLL!). Sist men inte minst, det tysta kriget mot resten av världen, det som pågick dygnet runt och som till varje pris skulle vinnas.

Tack för allt Linus. Vila nu i frid.

27/2 1982 – 23/2 2008