Tröjan som skaver: ett decennium på Facebook

I augusti 2007 blev jag övertalad av sociala medie-pionjären och LunarStorm-pappan Rickard Eriksson att testa på ”det där nya” som jag så effektivt lyckats hålla mig undan hela sommaren.

Jag var mitt i uppstarten av en ny radiostation i Södertälje med allt vad det innebar och hade verkligen inte tid att engagera mig i ännu en internetfluga som skulle krascha och självdö om några månader. Vadå Facebook? MSN Messenger räckte väl gott och väl för att hålla kontakten med sina vänner, eller? Men så, en söndagkväll, bestämde jag mig alltså för att ge det några dagars försök och registrerade mig för att se vad all hype handlade om.

Någon kärlek vid första ögonkastet blev det inte; faktum är att min och Facebooks relation alltid har skavt litegrann i sömmarna. Men här fanns något unikt, något som kändes naturligt och mer autentiskt än på någon tidigare communitysajt i historien: riktiga namn och riktiga ansikten på profilbilderna. När andra sajter byggdes som egna små världar med smeknamn och avatarer var Facebook en spegel av köttvärlden och öppen för alla, oavsett intresse eller ålder. Att få vänförfrågningar från gamla lärare, avlägsna släktingar, affärsbekanta och skolkamrater man inte hört av på flera år var spännande och snart satt man där och skrev små meddelanden på varandras väggar dagarna i ända. Det var som att ”springa på” alla sina gamla bekanta på stan – varje dag, hela tiden. Och för första gången gick det att vara social på nätet utan anonyma trakasserier och mobbning. När jag ett drygt halvår senare höll i min första iPhone var det slutet för all form av dötid. Vänta på tåget? Kolla Facebook. Svårt att sova? Skriv en statusuppdatering. På toaletten? Ja, ni vet. Facebook var – och är fortfarande – med överallt, på gott och ont.

Precis tio år har gått sedan den där söndagen – en tredjedel av mitt liv – och jag kan fortfarande tycka att ”fejjan” är lika magiskt som obehagligt. Det finns mängder av studier kring hur sociala medier påverkar oss och vad gillamarkeringar, kommentarer och den där distinkta röda siffran uppe till höger gör med vårt belöningssystem. Hur vårt välmående och våra vardagsbeslut påverkas av Facebooks algoritmer och hur hela presidentval avgörs av vad herr Zuckerberg och hans gäng väljer att visa högst upp i flödet. Tanken är svindlande. Samtidigt tänker jag på de få av mina vänner och bekanta som aktivt har valt bort sociala medier. Var bor de nu för tiden? Vad är de intresserade av? Vad gör de ens med ALL TID? Jag har absolut ingen aning.

I september 2011, i samband med att Facebook gjorde en stor uppdatering, skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vill vi verkligen bli mer sociala?” och även om mycket har hänt sedan dess och vårt beteende ser lite annorlunda ut idag kan jag fortfarande känna igen mig i känslan av att det digitalsociala ibland står en rakt upp i halsen. Att hela tiden matas med information om var andra är, gör och framför allt TYCKER ger mig ofta en obehaglig känsla av total overload. Men logga ut då? Ha! Det kan man ju inte göra, dummer. Då finns man ju inte. Sömmarna skaver, men tröjan är omöjlig att ta av.

Med det sagt: jag är ändå tacksam över att få vara med på den här resan. Jag är född så pass tidigt att jag minns (och ibland saknar) livet före sociala medier, men så pass sent att jag kan vara med om (och uppskatta) den revolution som vi är mitt i. Jag är glad för allt klokt ni skriver, alla intressanta länkar ni delar och – till en gräns – alla bilder på era barn och kvargluncher och djur. Och jag tror att det som skaver egentligen bara är någon slags sund självbevarelsedrift.

Om ytterligare tio år har jag hängt på Facebook halva mitt liv och kommer då säkert skriva en precis lika ambivalent och gnällig text om hur det var bättre förr och hur vi är fast i internetjättarnas klor. Tills dess: tummen upp!

Vill vi verkligen bli mer sociala?

Det här är något jag gått och funderat på ett tag, och idag blev det mer aktuellt än någonsin att få det på pränt.

Först och främst måste jag poängtera något mycket viktigt: Få människor är mer positivt inställda till Internet som social miljö och det senaste decenniets rekordsnabba utveckling, än jag. Jag hängde på IRC som 14-åring och har träffat merparten av mina nära vänner, bekanta och uppdragsgivare – ja, till och med min flickvän, tack vare detta fantastiska fenomen. Det är med stor glädje och tacksamhet jag tittar tillbaka på en uppväxt under webbens spännande barndomsår. Att få ha varit med om den resan som ung är verkligen stort. Kort sagt: jag älskar Internet som socialt fenomen.

Men nu börjar det bli lite mycket.

Facebook höll idag sin årliga konferens för utvecklare, F8. För fjärde året i rad levererades (som vanligt) en del skryt, lite humor och så de nyheter som är på gång hos sociala medier-giganten. Och visst handlar det om saker som tillfredsställer teknikälskaren i mig till absolut klimax.

Nya profilvyn Timeline sammanfattar dina år i livet till en tidslinje med statusar, texter, bilder, incheckningar och allt annat du matat din Facebookprofil med. Det som fattas kan du enkelt fylla på i efterhand genom att ladda upp bilder och händelser från barndomen, skoltiden, studenten och så vidare.

Facebooks nya profilvy, "Timeline"
Facebooks nya profilvy, "Timeline"

Man bygger dessutom ut plattformen och sina APIer för att tredjepartsapplikationer enkelt ska kunna publicera fler och mer detaljerade saker från ditt liv till din Facebook-profil i realtid. Istället för att gilla [något] kan du snart [göra] [något], till exempel lyssna på en låt, springa en löprunda, baka en kaka eller titta på en film. Som grundaren Mark Zuckerberg formulerade det: ”Du ska inte behöva gilla en bok på Facebook – du behöver bara läsa en bok”.

Det hela demonstrerades till stor del med hjälp av vår svenska stolthet, musiktjänsten Spotify, som är bland de första att ha stöd för ”det nya Facebook” redan från start. Varje avlyssnad låt, artist och album ska noga dokumenteras och publiceras på användarens Facebook-profil i realtid och det kommer gå att lyssna på musik ”tillsammans” i en typ av chatt. Musik är socialt.

På samma sätt ska alla tillfällen i vardagen bli mer sociala och minsta aktivitet ska kunna delas i realtid: när vi äter, när vi motionerar, när vi ser på film, när vi lyssnar på radio, när vi åker tåg, när vi besöker den lokala matvaruaffären och vad vi där överväger att äta till middag ikväll. Möjligheterna är oändliga och allt ska ske sömlöst, det ska ”bara fungera”.

Bröt du benet -97? Glöm inte att lägga till det på fejan!
Bröt du benet -97? Glöm inte att lägga till det på fejan!
 

Tanken är god och den bakomliggande ingenjörskonsten ruskigt fascinerande, men jag kan kan inte låta bli att ställa mig frågan: Vill vi verkligen bli mer sociala?

Det här är en fråga som naturligtvis inte bara handlar om Facebooks uppdateringar hösten 2011. Den är mycket större än så.

Redan när tjänster som Gowalla och Foursquare växte fram för några år sen började ett litet illamående gro inom mig. Är det verkligen intressant för mig var mina vänner befinner sig? Är det verkligen relevant att min gamla mattelärare just nu tar en fika på andra sidan gatan, eller att min före detta kollega minsann bättrar på brännan hos den lokala solarieanläggningen as we speak? Visst har jag många gånger haft glädje av egna och andras geografiska incheckningar, men allt som oftast är de bara ett störande moment, en energitjuv, både för den som checkar in och de som tvingas läsa och scrolla vidare.

Facebook som det såg ut 2006.
Facebook som det såg ut 2006.

När Mark Zuckerberg, i början av sin keynote, visade hur hans egen Facebookprofil såg ut alldeles i begynnelsen, var det en uppenbarelse. Jag kanske är galen men jag hade hellre sett en profilvy likt den från 2006, snarare än den vi har idag och den som komma skall. Var mina vänner åt lunch imorse, vilka filmer de tittar på i detta nu eller hur snabbt de sprang tre kilometer på igår kväll är för mig totalt ointressant, det är personerna bakom den putsade profilen och det meningslösa flödet som verkligen betyder något. Det är människorna som är intressanta och det är sökandet efter likasinnade som är spännande och utmanande.

Jag är osäker på om den här trenden verkligen är så positiv för våra sociala liv som vi vill tro. Kanske kan jag sträcka mig längre och kalla den farlig. Vi behöver alla lite space.

Faktum är att jag är trött på att vara social och för första gången någonsin känner jag mig lite trött på Internet. Ibland vill jag radera mina konton hos Facebook, Twitter, Gowalla, Instagram, MSN, WhatsApp, Skype och LinkedIn, åka någonstans långt bort och bara få vara ifred. Lämna mitt digitala jag åt en brutal död.

Under keynoten sa Mark Zuckerberg i förbifarten: ”Another thing I want on my timeline is the food that I eat”. Som om det vore det självklaraste i världen.

Förlåt, det kanske är åldern, men jag är inte ett dugg intresserad av vad du käkade till frukost. Och jag vill lyssna på min musik ifred.

 

Expressen: Få gillar nya Facebook

Working my way back

Det går bra nu. Eller, det börjar i alla fall kännas riktigt bra. Efter några månaders makalöst slit är vi äntligen igång med ny radiostation, ny studio nya programledare i Södertälje. Det till synes helt omöjliga pusslet faller så sakta på plats och snart är jag förhoppningsvis lite mindre tankspridd, något mer social och snäppet mer kreativ. Och så kanske jag hinner blogga lite mer också, vem vet?

Jobbet börjar alltså kännas på banan nu, men det skulle onekligen sitta rätt bra med en semester. Tänkte ta en långresa i vinter, kom gärna med förslag på resmål. Jag vill ha skönt väder men inte sådär äckligt varmt a la Asien, inte för turistexploaterat och god mat och dryck. Lanzarote i februari var bra men några grader för kallt. Typ.

Något som förvånar mig just nu är sköna Facebook som växer minst sagt explosionsartat. På bara några veckors tid har varenda en blivit medlem, inklusive vänner, ovänner, kollegor, kollegors kollegor/vänner/ovänner och gamla lärare (!). Helt galet och rätt imponerande.

Nu sovdags och så upp till en ny fullspäckad dag imorgon.