Hur ser ditt vardagsrum ut?

 

Jag har alltid haft svårt att tänka i bilder. Skulle förmodligen gå till historien som det sämsta, mest oanvändbara ögonvittnet någonsin i en svensk mordrättegång om det så var jag själv som höll i vapnet.

Om jag ber dig att beskriva ditt vardagsrum får du med stor sannolikhet upp en bild på näthinnan. Du ser golv, väggar, möbler och gardiner framför dig, nästan som om du vore på plats. Du kan berätta om färger, träslag och små detaljer i tavlor och blomsterarrangemang utan att blinka. Jag fungerar inte riktigt så.

Det är inte som att jag inte vet hur mitt eget vardagsrum ser ut. Jag skulle nog kunna beskriva det med ganska hygglig precision. Men jag får aldrig upp den där bilden särskilt tydligt utan skulle snarare basera min beskrivning på vad jag vet om rummet. Jag vet ju hur byrån ser ut med sina åtta lådor och svarta runda knoppar (konstigt vore väl annars efter åtta timmars snickrande och svärande med den tecknade hånflinande gubben på IKEA-pappret framför mig). Jag vet att lamporna i fönstret är beiga och står precis i mitten av varsin fönsterruta, för jag ställde dem precis så efter att ha torkat av fönsterbrädan igår. Det står en urdrucken kaffekopp på vardagsrumsbordet för jag hann aldrig plocka bort den när det blev stressigt till jobbet imorse. Jag vet ju allt det där, men jag har svårt att se det framför mig.

Kanske beror det på många år framför datorskärmen med mycket programmering och en hel del kommunikation i textform. Kanske har jag någon slags diagnos. Kanske går det att träna upp. Eller så är jag dömd till att tänka i Wikipedia-form resten av livet. Det går ingen nöd på mig oavsett.

”Det gäller att VISUALISERA sin målbild!”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört föreläsare och käcka inspiratörer komma med tipset genom åren. Att plocka fram bilden av sitt livs största mål och hänga den framför sin mentala näthinna som en sporre till att välja rätt vägar i livet, varje minut av varje dag. Det är garanterat effektivt för de som klarar av det (jag är lite avundsjuk på er som kan) men det funkar ju liksom inte för mig. Jag har lättare med ekonomiska mål (Excel <3) eller att helt enkelt bara köra på och lita på att magkänslan tar mig some place nice.

Det har alltså aldrig funnits någon traditionell målbild i mitt huvud, men det har funnits mål och det har definitivt funnits definitivt drömmar. Om 17-åriga Robin hade fått drömma loss ordentligt hade han med all säkerhet plockat fram fyra nästan osannolika mål inför livet som tretti plus:

– Överleva njursvikten och kunna leva ett någorlunda normalt liv

– Bo centralt i Stockholm – favoritstaden då som nu

– Jobba med radio, helst på någon av de stora, coola radiostationerna. Kanske till och med RIX FM!

– Driva eget företag

Och nu sitter jag här, så centralt man kan komma i huvudstaden med en lägenhet på Södermalm. Jobbar med radio, och allra mest med den där kanalen som jag så länge drömde om. Träffar kollegor varje dag som jag såg upp till redan som liten pojk. Driver företag sedan många år och lever ett någorlunda normalt liv utan njursvikt.

Jag stannar upp allt för sällan och funderar över sånt här, men ikväll kom insikten om att allt det där jag drömde om före tjugo faktiskt har slagit in sedan länge. Jag lever mitt ibland det och det är nog hälsosamt att våga njuta lite av det ibland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *