Jag kommer ut ur teknikgarderoben

Jag har alltid haft ett ohälsosamt stort intresse för telefoni. Du vet den där tekniken som gör det möjligt att lyfta en lur någonstans, knappa in ett gäng siffror och plötsligt kunna prata med någon som lyft en lur någon helt annanstans. (Den är även känd som tekniken som gör det möjligt för klämkäcka tjugoåringar att för femtielfte gången ringa och försöka kränga kalsonger och tidningsprenumerationer när man PRECIS tagit första tuggan av söndagsmiddagen… men ja, det är ett sidospår som vi kan avhandla vid ett annat tillfälle.)

Automatiska telefonsvarare, telefonväxlar, kopplings- och hänvisningstoner, vidarekopplingar, PLUS-tjänster, ringsignaler, nummerpresentation och – ja, till och med telefonkataloger – fascinerade mig redan som liten och mina stackars föräldrar har genom åren fått stå ut med både skyhöga räkningar från Telia och sena kvällar med ständigt ringande hemtelefoner och tjutande faxmaskiner (“jag m-å-s-t-e bara prova en sak till”).

 

I väntan på att börja mellanstadiet ägnades en hel sommarlovsdag åt att installera en porttelefon i vår lilla villa utanför Strängnäs. Den enda i området och förmodligen den mest onödiga i hela byn. Helt utan föräldrarnas vetskap skruvade jag upp knappar utanför ytterdörren och spikade upp kablar i hela huset. När familjen senare kom hem möttes de av en stor brun högtalare med två knappar. Den ena med texten ”Robin” och den andra märkt ”Resten av familjen”. Besökare till vårt hus kunde helt enkelt välja mellan att ringa till undertecknads pojkrum på bottenplan eller till det gemensamma köket på ovanvåningen. Smart tyckte jag – mina föräldrar var inte fullt lika entusiastiska.

Någonstans kring 15-årsåldern började jag intressera mig för IP-telefoni. Att ringa via Internet var fortfarande nytt och spännande och det skulle dröja ytterligare några år innan Skype såg dagens ljus. Jag beställde hem en apparat som kunde koppla ihop en helt vanlig analog telefon med Internet och skaffade ett abonnemang för bredbandstelefoni. På den tiden kunde man bara välja telefonnummer med riktnumret 08 och snart hade jag ett stockholmsnummer i lilla Strängnäs. För tio, femton år sedan var det alldeles självklart att en telefon med riktnumret 08 faktiskt också fysiskt fanns i Stockholm – allt annat var otänkbart – och när jag en föräldrafri lördagkväll skulle ringa och beställa hemkörning från den lokala pizzerian tog det tvärstopp. ”Jag SER ju att du ringer från Stockholm, SLUTA BUSRINGA!” gastade en stressad pizzabagare och trots upprepade försök att förklara fick jag till slut ge upp och äta något annat. Så kan det gå.

Det är något speciellt med gammal hederlig, knastrig telefoni. Den där som alla förstår sig på och behärskar, från hundar till presidenter. I en värld där teknik och vetenskap rör sig framåt i ett rasande tempo är Meuccis* uppfinning från mitten av 1800-talet en ganska skön trygghet att luta sig mot.

För när smartphonen är mer dum än smart, TV:n vägrar visa Aktuellt innan den fått en mjukvaruuppgradering och datorn måste startas om för att överhuvudtaget fungera finns det bara en sak att göra för att behålla lugnet. Lyft närmaste lur med sladd, lyssna och stressa av. Tuuuuuuuuuuuut…

* Alexander Graham Bell var tydligen bara tvåa på bollen, helt tvärtemot vad skolan en gång lärde ut.

 

Ursprungligen publicerad i Ownit Magazine, november 2012.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *