Lokaltidningen där jag bor, Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning, har lagt ut delar av sitt enorma artikelarkiv online. Det är lite kul eftersom jag har medverkat i alla möjliga olika sammanhang genom åren.

Jag hittade bland annat det här klippet från 2001 som onekligen är lite status.

Jag åkte in en sväng till jobbet igår eftermiddag. Tog med mig lillbrorsan som ser ut att trivas bra i mina megahörlurar. Han är bara för söt ibland.

I helgen firade jag en speciell årsdag som kommer att betyda mycket för mig under många år framöver. En dag som jag värderar betydligt högre än såväl födelsedagen som julafton, och alla dagar däremellan. Dagen som för andra bara är den 22 september, men som för mig innebär nystarten i livet.

Nu är det nämligen två år sen min efterlängtade njurtransplantation genomfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjugofyra sköna månader efter att min tappre far lade sig på operationsbordet för att skänka en av sina kärnfriska njurar till mig.

Jag minns det så väl. Två dagar innan ingreppet satt jag och pappa vid middagsbordet på sjukhuset. Pappa åt som en häst medans jag (som vanligt) petade i maten och kämpade mot att behöva kräkas av illamåendet och huvudvärken. När jag väl fått i mig middagen hade pappa både hunnit till och förbi efterrätten.

Två dagar efter operationen var situationen den rakt motsatta. Nu var det jag som åt som en grävskopa. En, två, tre, ja ibland fyra portioner mat kunde lastas in innan jag var nöjd och glad. Pappa, däremot, låg i sängen och kände sig kass i flera veckor efteråt. Det är ganska vanligt eftersom det tar en stund för kroppen att ställa om sig. Det är en ganska stor grej att förlora ett av kroppens två viktigaste organ. (Nu mår han dock bra igen!)

Jag vet inte hur länge min kropp väljer att behålla pappas njure. Kanske sitter den där, i ljumsken, och fungerar troget livet ut. Kanske slutar den fungera imorgon. Eller om tre år. Ingen vet och tur är väl kanske det. Den dagen, den sorgen brukar jag tänka men inte så mycket mer än det. För hur bra skulle man egentligen fungera i vardagen och hur väl skulle man må psykiskt, om man hela tiden gick runt och funderade på något man ändå inte kan påverka? Det gäller att leva livet, göra det så sunt som möjligt och hoppas på det bästa.

En sak vet jag dock med säkerhet. Pappa är min hjälte och jag hade med största sannolikhet inte överlevt utan hans donation. Väntetiden på njurar ligger just nu kring 3-4 år och det är många som väntar förgäves.

Anmäl dig till Donationsregistret och rädda liv >>
Mina blogginlägg vid operationen >>

Andra bloggar om: donation, transplantation

Jag hade faktiskt MVG i svenska men det kan man inte tro när man ser ovanstående MSN-konversation med en kollega angående en ljudfil...

Lade just upp en ny blogg bland länktipsen i vänsterspalten. På Taxibloggen kan man läsa betraktelser ur en taxichaufförs synvinkel. Riktigt roligt och intressant att läsa, en taxichaufför träffar ju onekligen på oerhört många olika typer av människor varje dag. Helt klart värt ett besök!

Idag fyller smileyn 25 år. Tänk så mycket den tillfört våra liv...

:-)

Tidningarna skriver idag att Lars Vilks (konstnären som avbildat profeten Muhammed i form av en rondellhund) har hotats till döds av terrororganisationen al-Qaida. Enligt uppgift utlovas 100000 dollar till den som dödar Vilks, som kommenterar det hela så här till Aftonbladet:

"Jag vet inte om jag borde vara rädd"

Well, jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. Jag är inte den skraja typen. Hade jag fått veta att ett av världens största och mest fruktade terroristnätverk satt ett pris på mitt huvud och att Säpo dessutom kallat in extra resurser, då hade jag dock blivit rädd. Riktigt jävla skiträdd. Men... det är jag det.

Andra citat från Vilks idag:
"Jag får ju se mig över axeln nu när jag går över gatorna" (Exp)
"100 000 dollar låter lite väl lite tycker jag. Jag borde vara värd mer" (AB)

Sedan kan det naturligtvis diskuteras huruvida man borde ta åt sig och bli rädd av al-Qaidas hot. Det är en fråga som är mer politisk/strategisk än privat och inget som jag vill resonera kring.

Imorgon eftermiddag ska jag intervjua ståuppkomikern Shan Atci i direktsändning.

Vad frågar man egentligen en ståuppkomiker? Jag satt tidigare ikväll och funderade och fann att det egentligen inte finns särskilt mycket att fråga. Grabben är kul på scen och folk skrattar, that's it. Eller?

Hur blir man en kul kille som du?
Får man en massa tjejer som komiker?
Kan man skämta om allt? (klassikern 1)
Snälla, dra ett skämt här och nu? (klassikern 2)

ehh...

Äh. Jag gav upp och ringde min kompis Björn som ju står upp, både på scen och i blogg. Fick några bra tips och det kommer säkert gå bra imorgon.

PS. Har någon hört Björn på radio, typ P3, på sistone? Jag är ute efter en inspelning!

godnatt :)

Idag försökte jag mig på att vara djup och spontant seriös i radio.

Klockan var 14:46, alltså den tidpunkt som det första planet kraschade in i World Trade Center den 11 september för sex år sedan. Helt utan förberedelse bestämde jag mig för att reflektera över detta live i sändning. Det gick sådär...

"...det där var Bon Jovi med Lost Highway på Favorit, klockan är lite drygt kvart i tre denna tisdag den 11 september. Just precis vid den här tidpunkten för sex år sedan inleddes det som kom att förändra hela världen på bara en kort stund, det var nämligen så här dags som det första planet kraschade in i det norra World Trade Center-tornet på Manhattan i New York. Såå.. alltså... nu vet ni det.. och... ehh.. ja.. något att tänka på..."

Något att tänka på? NÅGOT ATT TÄNKA PÅ!? Var i hela världen kom det ifrån? Kunde jag inte bara ha varit tyst istället?

Det hela slutade med att jag startade nästa låt och pratade över intro och halva jävla första versen i ren förvirring. Jag är bara för kass ibland...

Jag drömde i natt att Alex Schulman hackat min blogg och börjat skriva dumheter hos mig istället. Dessutom satt han vid mitt piano när jag kom hem från jobbet och spelade falskt. Han hade en cigarett i munen och såg exakt ut som på bilden nedan.

Jag borde nog söka för detta... jag äger ju inte ens ett piano...

Sååå, vad säger vi? Ett halvår, max? Wanna bet?

När man jobbar med kommersiell radio får man, av naturliga skäl, höra en himla massa radioreklam hela dagarna. Vissa ruskigt fantasifulla, vissa... eh, lite mindre...


Reklam för vårdförsäkringar

Speaker: "Vi ska nu visa hur det kan gå för den som inte har SEBs vårdförsäkring. Yngve?"

Yngve: "Aj! Aj! Aj! Aj! Aj! Aj! Aj! Aj!"

Speaker: "Tack. Och om du nu har SEBs vårdförsäkring, vad säger du då Yngve?"

Yngve: "Aj."

Speaker: "Precis! Var rädd om dina anställda. Skaffa SEBs vårdförsäkring så får de rätt vård snabbt. Läs mer på seb.se/vardforsakringar"

Diskmaskinen måste fan vara en gåva från ovan.

Jag minns när jag bodde själv i Uppsala och fick diska allt för hand. En dag tröttnade jag och bestämde mig för att köpa diskmaskin. När den väl var installerad och diskade sin första omgång med porslin, glas och bestick, stod jag framför och bara log ett fånigt, saligt leende. Det var det närmaste jag hittills kommit en uppenbarelse.

Idag fick jag det bekräftat; jag åker alldeles för mycket tåg. Om man nu kan åka för mycket tåg? Det säga vara bra för miljön att ta tåget. Nåja, jag har iallafall blivit uppgraderad som medlem i SJs kundklubb PRIO från vit till grå nivå.

Nu ska jag bara köpa tågbiljetter för ytterligare 28000 innan jag når den översta nivån och får ett svart medlemskort.

Detta leder mig osökt in på detta eviga tjatande om körkort. Tidigare i somras skrev jag att jag tänkte försöka ta tag i hela biten med teori och uppkörning. Jag har väl delvis hållt det löftet - har åter börjat övningsköra så får vi se vart det leder.

Man kan ju fråga sig hur dum jag egentligen är. Med ett körkort skulle jag bland annat:

• ha 30 minuters restid till jobbet, istället för nuvarande ~70 minuter med bussar och tåg
  
• spara flera tusen kronor i månaden i respengar
  
• slippa åka sjukt mycket taxi
• få användning för min bil som annars bara står och skräpar eller brukas av mina föräldrar

Men å andra sidan... ett svart SJ-kort är ju inte fel det heller.

En svag känsla av gårdagsångest och en knappt kännbar huvudvärk är nu det enda som vittnar om gårdagens kalas i Lund. Sitter hemma i Strängnäs och sippar på kvällens femte glas med isvatten. Snart är förhoppningsvis vätskebalansen okej igen.

Lundakalaset blev jättebra och vi fick, ganska oväntat, ett helt strålande kalasväder. Lunds gator var fyllda med människor, unga som gamla och de flesta verkade faktiskt ha riktigt roligt, åtminstone inbillar jag mig det. De flesta artister var grymma och jag kan nu lägga till ett nytt band på listan över favorit-liveakter.

Senare på kvällen blev det efterfest på Grand Hotel och därefter efterefterfest på ett av hotellrummen. En GT och skånsk allsång (!) blev den ultimata avslutningen innan jag och Erik snubblade hemåt vid halvfyratiden. Jag är lite irriterad över att alla glas med dyr whiskey inte fixade till min förkylning, undrar om man kan reklamera och få pengarna tillbaka?

Imorse, när jag som bäst låg och tyckte synd om mig själv i soffan, kom Anna och Lotten upp till radion för att nyktra till. Yes, det snurrade fortfarande även för dem. De stackarna måste ha fått en chock när jag öppnade dörren nyvaken i gårdagens kläder. Under eftermiddagen fick vi tillsammans erfara att Pizzeria Viking i Lund måste ha Sveriges sämsta hemkörningservice. Drygt en timme för lite mat är inte okej.

Efter en fyratimmars tågresa är jag nu alltså hemma i lilla Strängnäs och imorgon blir det jobb som vanligt. Tittade just i min kalender och blev lite chockad av att hela den kommande veckan är tom. Absolut ingenting inbokat - än så länge - vilket är väldigt ovanligt. Kanske man nu hinner lägga lite tid på viktiga saker...